Lektorns blommor

 

Det är en månad sen ängen var flammig i rostrött och gult. Av ängsyra och smörblommor. Hundlokan fradgade längs prästträdgårdens förvuxna kant.

Nu står högsommarns härdiga blomster och torkar till hö i backarna. Sommarn är kort, vissnandet långt.

Trädgården och hagarna som hör till Söndrums prästgård vid Halmstad blir rufsigare men resten av kommunen alltmer urban och agrart välkammad.

Prästgårdens trädpark, prostinnans köksträdgård, kreaturens beten och en lövsal som vid sekelskiftet var prästens meditationsrum, allt det som en gång gällde för botanisk fantasi och ordning och som gav frukt, bär och grönsaker till köket och Stora torg, är nu strypt av snår och nässlor.

Efter tjugu, tretti års förvildning är slutligen i sommar ett nytt hus byggt åt prästen, djungeln i trädgården uppgrävd och rör lagda för vatten och avlopp till en stadsdel som byggs i hästhagen.

En botanist kan säkert i förvildningen av trädgården, i arters växlingar och variationers försvinnanden och nya släktens uppträdande, så lätt som i bok utläsa något socialbotaniskt om det som kallas föränderlighetens tid.

Under schaktmassor och grävmaskinspår försvinner resterna av herrskapssamhällets parkfrid. Nu måste man bokstavligen gå till tryckta handlingar för att få veta vad denna miljö innehöll.

Jag ligger på ängen med Krok & Almquist och Ursing till hands och stavar med deras hjälp i Hallands växter, förteckning över fanerogamer och kärlkryptogamer av Fredrik Elias Ahlfvengren (Lund 1924).

Ahlfvengren var lektor i biologi vid Halmstads läroverk 1902-1909 och därefter vid Norra real i Stockholm till sin död 1921. Han inventerade Hallands kärlväxter i tiden och i rummet. Han genomströvade landskapets alla socknar och han insamlade växtfynduppgifter i äldre litteratur. Denna börjar för Hallands del med avhandlingar av Linnélärjungarna Lars Montin och Pehr Osbeck, fortsätter med Elias Fries’ Flora Hallandica 1817-1819 och många meddelanden till Botaniska Notiser av växtsamlare under hela 1800-talet.

Ahlfvengren var specialist på Hieracium som är den svenska florans formrikaste släkte med tusentals beskrivna arter, idel fibblor.

Han var en internationellt känd växtforskare. Som lärare var han visst inte lika märkvärdig. En halmstadselev, dr Alf Ahlberg, berättar (i årsboken Gamla Halmstad 1944) att Ahlfvengren mumlade frågor på sövande gotländska som han själv måste svara på. Ingen i klassen lärde sig biologi.

Ändå kuggades nästan aldrig någon, ty censorerna hade aktning för Ahlfvengrens lärdom.

Skolmiljön tycks i alla fall ha intresserat honom som växtplats. I sin förteckning över Hallands växter noterar han Taraxacum obscurans, en underart av Taraxacum laetum tillhörande maskrosväxterna, växande vid läroverket i Halmstad. Och i kärret nedanför läroverket mot Nissan antecknar han en lokal för Carex elongata, rankstarr.

Bokens tusentals uppgifter om växtlokaler är ögonblicksbilder från sommarlovens botaniska utflykter. I kortfattad saklighet växer landskapet fram med färger och dofter. Jag citerar i dess helhet en av de många beskrivningarna och väljer den välluktande myskmadran:

Asperula odorata L. 1788. Osb. Fl hall. 104. Södra o. mell. delen flerst. Måttl. - mängdv. Hallandsås! (Osb. Fr. m fl); ö Kai-up Gästgivaregården (Et: Hb. L); Laholm., Planteringeffl, Veinge, Erlandsbygget (N.); Harplinge, vid landsvägen genom Harplinge by (Ard.); Årstad, Heberg!-, Falkenberg, under en häck i en trädgård (S.S.).

Ett utropstecken efter lokalangivelsen betecknar att Ahlfvengren själv sett växten på platsen. Initialer inom parentes betecknar botanister i tryckta källor. Det är en katalogstil som kan läsas som poesi. Man ser nästan mannen med spaden och portören och rentav på århundradens håll som i den här fotnoten om prosten Osbeck, hämtad ur dennes manuskript:

“596. Genista Angelica med enkla (smala) taggar, wärnlösa blomstergrenar, lancettlika blad Syst. Nat. 645. -1780 fans hon av mig första gången i Växtorps åkergärde, emellan Björbäcksliden och Växtorps by ibland ljungen och genista pilosa, som jag aldrig funnit om icke hennes fina, hvassa och långa taggar stucket mig, då jag ämnade taga sidstnämnda.”

Vi ser här hur den fattige prosten, författaren till ‘Dagbok över en Ostindisk resa,’ ska ta ett exemplar av hårginst varvid engelsk ginst på ett handgripligt sätt ger sig tillkänna. I dag ligger landskapet under en annan kultur och ginsten är sällsynt eller utgången.

N.) i Ahlfvengrens text syftar på Leopold Martin Neuman (1852-1922). Denne var också biologilektor, först i Lund, sedan i Sundsvall och slutligen rektor i Ystad.

Neuman var son till kyrkoherden i Söndrum. I prästgårdens trädgård och hagar upptäckte han botaniken. Hans avhandling Studier öfver Skånes och Hallands flora, 1883, och Bidrag till kännedom af Floran på Sveriges Syd-Vestkust omfattande trakten mellan Halmstad och Engelholm, Göteborg 1884, ansågs innehålla den dittills värdefullaste floristiska utforskningen av dessa trakter.

På Neumans och Ahlfvengrens tid var botanistens uppgift att urskilja och beskriva former och variationer och att ordna dem i ett arternas system liksom man tidigare ordnat familjer och släkten. Att i naturen med egna ögon och händer bringa reda i markernas mångfald av former och mellanformer, som med svävande kännetecken övergår i varandra.

I Ahlfvengrens förteckning kan vi följa Neumans utflykter i Söndrum: längs Möllegårdsbäcken finner han tätört och en sällsynt nate, Potamogeton densus, i Stenhuggeriet vid havsstranden martorna, på Tylön kärrduntrav, på prästgårdens utmark strandpryl och i hästhagen den enda lokalen för klasefibbla, Crepis praemorsa, som enligt Elias Fries var en av västra Sveriges raraste växter, i prästgårdens närhet fann han hjärtstilla och vid kyrkan kransborre och så vidare.

Också den som är lika okunnig om växter som Ahlfvengrens elever var, får av hans förteckning en bild av landskapet i gamla tider. Den bilden motsvaras nu alltmer sällan av verkligheten. Och nu försvinner en av de grundligast studerade växtlokalerna, miljön kring prästgården i Söndrum.

En skymning i juli kurar vi inne i prästgårdens djungel. Marken är sönderkörd, buskar krossade och stammar rivna, men när natten kommer suddar skuggorna ut det trasiga och mörkret tätnar.

Vi har klättrat upp på en kraftig gren i en lind som står i trädgårdens kant mot ängen. Det är en kolossal lind. Högt över oss lyser himlen genom kronans rigg, under oss är det svart. Bilarnas fräsljud från Tylösandsvägen hörs alltmer sällan, men det hörs andra ljud.

En nattskärra knäpper och surrar framme vid kyrkan. Snett under oss svingar en trädlärka några skarpa toner. Tillsammans låter fågelljuden som när en jazzorkesters trumslagare arbetar på trumman med visp och på trälock med stockarna, en kort fras, men den upphör inte, som om skivan hakat upp sig.

Senare slog jag upp i Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige och där läste jag att trädlärkans sång “kommer kanske bäst till sin rätt, när den klingar över skogen till nattskärrans ackompanjemang”. Alltid blir man häpen när man upplever själv det som stämmer med en fackmans iakttagelse.

Vi lever sen många somrar i den här trakten, vi är insvepta i julinatten och omslutna av lindens lövverk, med andra ord: vi känner oss elegiska vid en lantlig kyrkogård. Och i mörkret och tystnaden under oss sjunker marken tillbaka också från vår ungdom och ner genom lanthushållningens århundraden då ängen här blommade av upptäckter för Ahlfvengren, för Neuman och Elias Fries och Osbeck och Lars Montin.

Någon ser oss. Vi känner oss plötsligt iakttagna. Ingen hörs och det är svart nedanför oss. Men snett uppåt på en gren sitter två kattugglor. De böjer och skruvar på huvuna. De stirrar på oss, mycket förvånade.

Med Montin är vi i inbillningen tillbaka i en trakt där människorna syntes leta efter en medelväg mellan vidskepelsen och förnuftet. Läget sammanfattades så av Johan Henrik Kellgren: “För 7 sekler tilbaka trodde man alt hvad man ej begrep, emedan man ingenting viste: nu vet man mycket som man ej begriper, och derför tror man alt.”

De upplysta fann i naturen en kunskap som stämde dem till fromhet och inte till rädsla. Den unge Lars Montin hörde Linné i Uppsala. Då bestämde han sig för att bli läkare. Först vandrade han i lärarens fotspår genom Lule lappmark in i Norge och samlade ett stort förråd levande växter. Några år senare blev han provinsialläkare i Halland och verkade här i tretti år tills han dog 1785.

I vetenskapsakademins handlingar lämnade han 1766 en “Förteckning på de i Halland vildt växande örter, som äro sällsynta i Sverige, eller ock ej där tillförne blifvit fundne.” I trakten kring Söndrums kyrka botaniserade han ofta.

Som trogen linnéan läste han i Naturens bok, efterforskade det stora sammanhang som måste finnas mellan minsta kräk och ofantliga Solar, och bakom alltsammans ville han spåra den Allgode Gudens vishet och allmakt. En av stigarna till en utsiktspunkt över Skapelsens System var att göra sitt herbarium så fullständigt som möjligt. På detta arbetade han varje stund han inte stod vid sjuksängar.

På sjukresorna i länet mötte han ständigt en sen urminnes tider levande vidskepelse och dessutom nya fördomar mot läkarens medicin. Montin gjorde nog vad han kunde för upplysningen. Han var snäll mot de fattiga. Men allmogen förmådde inte annat än att hålla sig kvar i sina sekler.

Förkylningar på resorna tog Montins krafter. Han drog på sig gikt med svåra plågor. På hans marmorsten i koret i Söndrums kyrka läser man:

“Provincial Medicus i detta Län Assessoren Doctor Lars Montin. Dess ärofulla lefnad är bäst känd af Kejserliga och Kongl Wetenskaps- och Witterhets Academier och Samhällen, som honom med sig förenat uti Stockholm, Wien, Trondheim och Götheborg, namnet och förtjänsterna att förewiga.”

Visionen av det väldiga sammanhängande system som naturforskarna kallade Skapelsen undersöktes med andra metoder efter förnuftets och romantikens tidevarv. Sakligt, i detalj med lupp genomsöktes naturen med outtröttlig närsynthet.

Vad fanerogamerna beträffar gav rektor Neuman och lektor Ahlfvengren år 1901 ut Sveriges Flora för användning i skolorna. Den var inte enbart avsedd för examineringen utan lämnade utförliga beskrivningar och drag som intresserade elever möjligen kunde samla till aningen av en enhet i naturens mångfald. Författarna menade att boken med lätthet kunde medföras på exkursioner i ficka eller portör.

Men den var på 832 sidor.

Nåväl, efter årtiondens förbuskning under prästgårdens almar och kastanjer och i trädgårdslanden förestår nu tuktning till grönområde åt en nybyggd sovstad där det florerande livet inte i första hand ska ge anledning till botanisk forskning.

 

‘På ängen med en bok’ -74