Main street, Tranås

 

Storgatan i Tranås är två landsvägar som går ihop, från Holaveden och från Ydre, skärper sig några hundra meter och sen löper vidare, en mot Jönköping en mot Eksjö.

Höjder runtom och närvaron av den underliga Sommen som sticker långa flikar in i svarta skogar.

Dimmor från Svartån.

Storgatan och därmed Tranås är en förhårdning av denna landsbygd och har polerats fram av köpenskap, nöjen och religion. Det är en stadsplan med enkel och fin mening.

Det är en stadsplan som en kopia från den amerikanska mellanvästern: hur vägen genom vildmarken plötsligt kantas med banker, butiker, krogar, hotell, predikolokaler mm som lika plötsligt upphör och sen är det vildmark igen.

Tranås eller Virginia City. Går man för hastigt ut på Storgatan sen man stängt av TV:n vet man inte vilket.

Antingen har man själv eller bröderna Cartwright ridit fel.

För övrigt har Tranås byggts av bröder och systrar till pionjärerna som kom från Småland och byggde Västerns städer. Och det var samtidigt.

1849 var det nån som bestämde att här ska varje fredag vara torgdag. Sen dess är varje fredag torgdag i Tranås.

Dessförinnan låg några backstugor vid beteshagarna på brinken mot Svartån och där den bildade fall låg en kvarn som tillhört Vadstena kloster.

På 1860-talet byggdes några hus utmed landsvägen. Tranås blev marknadsplats.

1874 invigde Oscar II järnvägsstationen.

Nattvakten gick som sheriff på Storgatan. Det hände att rövare i Holavedsklyftorna överföll oxdrivare och buntmakare på väg till marknaden.

1887 kom en läkare till Tranås. 1899 öppnade vattenkuranstalten. Stad blev Tranås 1919.

Stadsliv är koncentration av energi.

En torgförmiddag kan jag inte förstå annat än att Storgatans i Tranås organisation av energin är en klar höjdpunkt av svenskt stadsliv.

Allt samlas längs ett brett stråk med livlig trafik. Träd skuggar parkerade bilar och gående människor. Varuhus och butiker i stimulerande omväxling. Flera kiosker inbyggda i husen (som medeltida butiker med disken åt gatan). Torgkommers i Vattengatans backe som öppnar sikten mot Rådhuset, Folkets Park, vägen till Hättebaden och höjderna kring Sommen. Där ligger också ett av landets ändamålsenligaste stadshotell. Storgatan fortsätter, hela tiden finns mycket att se, läsa, köpa och äta. I gatans södra ände spelar en bio Eddie Constantine. I gatans andra ände vajar den röda fanan med texten Tranås för Kristus. Här och var samsas Betelkapellet, Frälsningsarmén, Filadelfia, Metodistkyrkan, Missionskyrkan och Pingstkyrkan om anslagstavlor där varje församling spikat späckade program.

I ett prång säljs begagnade bilar. Männen spankulerar kring vagnarna med sakkunnig likgiltighet. Deras fruar ser mer ängsliga ut. Semester stundar, allt packat, bara bilen fattas.

Barn dräller trollhätteglass. Avsuttna bilturister ser bortkomna ut. Sköna småländskor skrattar.

En storgata behöver inte vara stor för att vi ska känna att dess liv är intensivare och rytmiskt säkrare än på en storstads citygata.

Det som Storgatan i Tranås lyckas med är att sammanhålla mångfalden. Inom nuvarande plan kan gatan öka takten nästan hur mycket som helst.

Så enkelt som tomterna stakades från början kan köpenskap, nöjen och gudsfruktan koncentreras, intensifieras och varieras utan att spränga det slitstarka och klokt beräknade gaturummet.

Ta mark till detta från Ponderosa behöver det inte bli tal om.

-64