Buss till Bjälbo

 

Bussen går från Vadstena till Mjölby.

Det är hett och vindstilla, men ändå bryter vågorna på Vättern. Det är en sjö som har bråttom. Alltid upptagen – som kloak och drickskälla och som nersläpp för militärens skjutande. Staten betalar fiskarena för att rödingen bombas. Men vi får ingen röding.

Landsbygdens busspassagerare är oftast äldre kvinnor som varit inne i närmaste tätorts snabbköp eller lasarett.

I denna buss sätter sig två kvinnor mitt i, en tredje sätter sig framme hos chauffören för att titta på utsikten och språka, och längst bak sitter en flicka.

Förtäring av varm korv och glass förbjuden i bussen, står det på ett anslag. Men det är en mycket varm dag och flickan bryter mot det ena förtäringsförbudet.

I Turistföreningens utmärkta resehandbok om Östergötland, skriven av Birgitta Ahlberg, läser jag om de trakter vi nu far igenom.

“Tack vare Vadstena var Östergötland Sveriges verkliga kulturcentrum innan reformationen flyttade den kulturella tyngdpunkten till Mälardalen. Här skapades vår första verkliga litteratur, här fick landet sin skönaste domkyrka, och bildning och konst främjades på flera sätt.”

Kvinnan framme hos chauffören prisar den vackra slätten som fet av grödor breder ut sig mellan Orlunda och Tåkern. I solglindret dallrar Hovs kyrka sju kilometer bort. Kvinnan prisar chaufförens raskhet i att lämna av paket, tömma och fylla brevlådor utanför tomma hus. Det syns inte en själ i detta kulturcentrum.

Hon ska hem över helgen på permission från lasarettet. Här är Bjälbo, valplatsen för maktkampen i Sverige. När Birger Jarls mor skakade sitt bolster genom kyrkans torngluggar trollade hon en krigare av varje fjäder och bidrog på så sätt till ättens framgång, läser jag hos Birgitta Ahlberg.

Bussen stannar vid en handelsbod som ska rivas eller moderniseras till snabbköp eller byggas om till något annat. I mellantiden nyttjar barna väggarna som anslagstavla för rikssvenska kraftuttryck:

TA REJ I BRASAN. TA DEJ I HÖT. TA DEJ I DALEN!

– Överallt ska barna klottra och kludda, säger en av kvinnorna som sitter mitt i bussen. - Ja, det är likadant i nybyggda hus. Det får inte vara snyggt och prydligt länge inte, säger den andra. Ungarna blir värre och värre.

– Jag har fyra barn, säger den första, hon sitter framför den andra men vänder sig aldrig om. Hon talar i bussens färdriktning och får svar bakifrån. Ja, alla fyra är vuxna och dom är ute nu förstås. Men medan jag hade dom så blev ungdomen sämre. De båda första var lydiga och stillsamma men efter femton blev de värre och de två andra var svåra ända från början.

– Det är som om de inte tålde att ha det bra.

– Förr när man blev femton år var det dags att gå för prästen. Nu tänker dom inte på annat än få moped.

– Vi flyttade in i ett alldeles nybyggt hus. Där var en familj med en pojke och det stod inte länge på förän han svinat ner väggarna i trappen. Aldrig fick han tillsägelse.

– Föräldrarna har ju varken tid eller intresse att se till barna. - Nej, hon arbetar också. Ja, nu har dom eget och där kan pojken få förstöra bäst han vill för mej.

– Man har i alla fall försökt göra folk av de egna ungarna.

“Folkungar,” läser jag hos Birgitta Ahlberg, “var 1200-talets benämning på de upprorsmän, som med vapen i hand blandade sig i maktkampen under seklets första oroliga hälft.”

Rapsen skiner. Det ser ut som om östgötarna brett smör över marken, och tagit industrier till pålägg. Mjölby annonserar sig med europaväg och ståtliga nybyggen och vackert renoverade idyllhus från den mäktiga industrialismens pionjärtid.

Nog verkar det välplanerat och framåt. Men det är möjligt att barnen inte trivs. Det är möjligt att planörerna inte tänkt på den saken.

Men om barnen inte trivs så är det väl bästa garantin för att de försöker göra något bättre när deras tid kommer.

-64