Vårens sång

 

Denna vintriga vår har mången fågel tappat rösten eller i varje fall lusten att låta oss höra den. Det europeiska naturvårdsåret är en tyst vår.

Det kan bli värre.

Man får vara glad.

Den som håller modet uppe på oss nu när allt är så dystert är helt enkelt koltrasten. Han tiger inte.

Kalla morgnar hörs hans klara flöjt. Melodin är ett lättsamt porl i snögloppet över huset.

Hans stämma är starkare än något annat i den svenska naturen.

I boken Nya skildringar ur våra svenska sångfåglars lif (T Hammargren, Karlstad 1892) påstås att en av koltrastens sångstrofer liknar en tysk visa som börjar Gläd dig åt livet.

Hammargren anmärker:

“Det förhåller sig med denna sång så, som med många andra fåglars, att, då den hördes i den djupa skogen mot solens nedgång, tycka vi, att den uttrycker ett djupt svårmod och en hög grad af melankoli, men hörd i den friska morgonstunden i solens ljus, på mera öppna platser, eller i en trädgård, förefaller oss samma sång vara en jubelsång öfver naturens skönhet. Det är nog åhörarens olika själsstämning, som låter sången ljuda så olika vid olika tider.”

 

Så är det nog. Människan hör det hon vill och själv känner.

På Hammargrens tid var koltrasten ännu en skygg skogsfågel. Halva Sveriges befolkning arbetade i jordbruket. Man var tung och trött på kvällen och hoppade raskt upp bittida på morgonen.

Sen dess har större delen av landets befolkning flyttat in i städer. Vi är trötta både på morgnar och kvällar. Vi anstränger oss för att stå på benen även när det är mulet och det europeiska miljösvavlet färgar oss inifrån. Vi söker stöd och tycker att koltrasten inger oss mod.

Men denna fågel är som alla andra helt osentimental. Någon gång tycks han gripas av ett rent yrkesmässigt intresse. Det är när han försöker lära sig någon ny låt på Svensktoppen när vi har fönstret öppet och radion på.

-70