Hugo Alfvén och de
tu på Svartnö i

Midsommarvaka

 

 

MED SVARTA ROCKEN uppknäppt går Hugo Alfvén till Operan. Solen öser försenad vårvärme över strömmen och Gustav Adolfs torg. Nio mil därifrån går Axel Leonard Eriksson ut på sin förstutrapp och kisar ut över Solöfjärdens nyss befriade vatten, det flyter en svan i sundets svartblanka vatten.

 

Det finns ett samband mellan de två gamla herrarna, mellan Hugo Alfvén som just nu är på väg till Operan, och Svartnöbonden som i samma ögonblick får fatt på sitt redskap och börjar rensa gräset under applarna på gården. Det finns det sambandet att när Axel Leonard för längesedan gifte sig med Augusta Matilda så spelade sommargästpojken Hugo fiol till dansen på logen. Det var ett bröllop i dagarna tre med mycket ungdom och virvlande roslagsdans i stjärnnätterna. Axel och Augusta minns det som det var igår och Hugo Alfvén blev aldrig kvitt tonerna från deras fest i september 1901.

 

September-bröllop blev Midsommarvaka

Långt om länge tog bondbröllopet på Svartnö form i en tonskapelse som hela världen har hört: Midsommarvaka, svensk rapsodi nr 1. Och omigen har Hugo Alfvén återvänt till skärgårdsnaturen och till minnena av sekelskiftets sommarnöjen. Dagarna i ända strömmar emot oss från radio och andra håll: Roslagsvår, Swedish polka. Alf Henrikson har hittat på orden. I sandlådan sjunger de små barnen den:

Johansson, hör du gökarna? Johansson, häng med i krökarna!

Med blixtens hastighet har melodin dansat fram. Hugo Alfvén blomstrar i schlagerrabatten på gamla dar. Vi ser honom nerstucken i en fager bukett av såna sjungande tärnor som Alice Babs, Ullabella, Brita Borg och Margareta Kjellberg. Och till och med lilla Li Ekman har suttit av för att vara med i svängarna:

Johansson, ser du ängarna! Häggen doftar redan...

 

Svårt att pränta noter nu

GENOM STOCKHOLMSBULLRET som skär i hans öron och kommer honom att längta hem till tystnaden i Dalarna går vi bredvid Hugo Alfvén mot Operan. Han har tagit in på Gillet för en vårvecka i Stockholm och sin 85-årsdag på onsdag ska han fira hos en brorson i Djursholm. Men just nu är han på väg över Brunkebergstorg och nedför Malmskillnadsgatan till en repetition på baletten: Den förlorade sonen. Det är första gången han ska se den och första gången han ska höra sin egen musik.

– Jag har ont i högra handen numera, säger han och kan inte spela med den. För att skriva noterna måste jag stödja den högra handen med den vänstra och det är ett mödosamt arbete. Därför har den här musiken tagit sex månader istället för ett par. Ibland säger mina vänner: Varför ber du inte någon annan skriva dina noter och då svarar jag: Kan en målare be någon annan måla sina tavlor?

 

Roslagsvår refuserades

VI FRÅGAR Hugo Alfvén hur det känns att plötsligen ha blivit en populär schlagerkompositör. Vad tycker han om att hans Roslagsvår har blivit ett örhänge som sjungs av otaliga flickröster och återkommer snart sagt i varje dag i något sammanhang. Han ler.

– Ja, är det inte lustigt? Tänk vad den har blivit populär, jag hör den ju själv så ofta i radio. Den är byggd på ett tema som jag hörde någon tralla i Roslagen en gång, en del av samma motiv återfinns för övrigt i Midsommarvaka.

Men det roligaste med den tycker jag är att den blivit refuserad i en pristävlan.

Förra året lät jag för första gången i mitt liv lura mig att delta i en tävlan. Det var Gehrmans musikförlag som utlyste den och bad mig vara med. Det skulle gälla en melodi som kunde användas till en schlagerbetonad text. Jag skrev Roslagsvår, men fick inget pris. Men istället blev visan populär medan den som förste pristagaren gjorde är alldeles borta nu. Den hör man aldrig. Ja, så kan det gå, säger Hugo Alfvén, myser mot vårsolen, lyfter sin hatt och sneddar över Gustav Adolfs torg mot Operans sceningång.

– Förfärligt oväsen i den här stan, muttrar han och hinner i sista sekunden undan en bil som fräser förbi. Och det har han rätt i.

 

Nu har de TV på ön

UTE HOS ERIKSSONS på Svartnö vid vägen till Furusund är det vilsamt så här års. Solen håller på att värma upp öar och vatten till sommarlovet. I sunden ligger isen som blött läskpapper. I skogen kan man stöta på en envis snödriva. Men i backarna skjuter blåsippor och hästhovar ikapp, ännu är det dagarna innan allting händer här ute.

Skynda dig, skynda dig, jorden vrider sig; flyktig är vår korta Roslagsvår.

Karlarna arbetar i skogen och man håller med kaffe i det stora skinande köket, där det varken saknas rinnande vatten eller kylskåp. Eller så tittar man på TV. Det minnesrika bröllopet hölls före motorbåtarnas tid i skärgården, men mycket har hänt sen dess och bland annat detta att Axel Leonard och Augusta köpt en televisionsapparat.

Musikalisk underhållning av yppersta kvalitet har man varit bortskämd med här i huset. Enligt en okontrollerad uppgift skulle August Söderman ha varit sommargäst här på 1870-talet – mellan de pösande sammetspärmarna i familjealbumet träffas i varje fall kompositören till Ett Bondbröllop på en av de första sidorna – men säkert är att sonen, operasångaren Karl August Söderman bodde här varje sommar från 1890-talet till sin död 1916. Han var pappa till två sjungande flickor, Greta och Ingalill, och själv hade han ett tag tre pianon på sommarnöjet. Han gav nämligen lektioner mellan abborr-nappen.

 

Hans Livs konsert!

DE FEM POJKARNA Alfvén kommer fru Augusta väl ihåg. En gång jagade en ilsken tjur upp dem i en tall och där fick de sitta. Hon har också läst Hugo Alfvéns minnen från Svartnö i memoarboken, första delen.

– Men, säger hon, så vilt liv som han påstår i boken var det inte på vårt bröllop.

Så här minns Hugo Alfvén:

“Då vi återkom till bröllopsgården gick dansen ännu på för fullt, men den ena spelmannen hade somnat under ett bord med huvudet på armen, medan den andra ännu, fast med svårighet, höll sig kvar på bänken. Nu var det tid för mig att gripa in – vilket varken var första eller sista gången under min skärgårdstid – och jag kunde hela repertoaren. Jag tog den avsomnades fiol och stråke, satte mig på en tom öltunna och klämde i så det fräste om strängarna, med rappa tempon och skarpa accentueringar. Det verkade som om de dansande fått kvicksilver i benen. Pojkarna skrek ‘tjo hej’ och slängde flickorna mot taket, kjolar fladdrade, skratt och glada skrik blandades om varandra, de gamla fyllde på nytt sina glas och kannor och stampade takten till musiken. Det var mitt livs konsert! Men så spelade jag också för henne, som satt undanskymd i ett hörn och brände mina sinnen med sina ögons hetaste strålar.”

 

-57