Molins fontän

 

Man grävde upp fornsaker ur jorden. Hemslöjden förädlades i fosterländsk och konstnärlig riktning, det var ändamålet med Handarbetets vänner 1873. Mottot för Nordiska museet 1880 var Känn Dig Själv. Svenska turistföreningen 1885 Känn Ditt Land. Konstnärsförbundet 1886 Sverige genom konstnärsögon. Skansen 1891 Sverige i miniatyr. Och Svenska folkdansens vänner försökte från 90-talets första år dansa in den föråldrade kulturens rytm och glädje i ett samhälle som formades häftigt av industrialismen och dom nya folkrörelserna. De enfaldiga eller okunniga rika ville, med sin sedlighetssträvan, sin välgörenhet, sitt skydd, uppliva hembygdskänslan från det nerlagda ståndssamhället och sprida den som tradition och trivsel bland de egendomslösa människorna på nedre botten i det kapitalistiska samhället. De rika ville bestämma folkrörelsernas innehåll.

Den som verkligen lyckades göra något av det fornsvenska var Hazelius med Nordiska museet och Skansen.

Från Almqvist på fotvandring i Värmland går spåren till Artur Hazelius på upptäcktsfärd i Dalarna sommaren 1872 – med järnväg, hästskjuts och roddbåt. Hazelius var sonen till Almqvists kamrat från bondeförsöken i Värmland. Femtio år senare räddade Hazelius allmogekulturens bruksting, dräkter och byggnader innan allt rationaliserades bort.

Allmogekulturens minnessaker insamlades till Nordiska museet. Bönderna och torparnas barn uppsamlades på Centralstationen. Den hade öppnats för trafik sommaren 1871.

Staden fick ett nytt centrum vid Vasagatan. Här byggdes de nya hotellen. Vid Klaras trånga gator låg småhotell, pensionat och skumma schapp och ute i landet kände man till adresserna. Drottninggatan blev en gata för butiker och kontor mer än för fina bostäder. Huvudpostkontoret, tryckerier och tidningsredaktioner och annan verksamhet, som behövde ha nära till järnvägen, flyttade till Klara från Gamla stan. Och bondfångarna, ficktjuvarna, hallickarna & Co fick tack vare tågpassagerarna hela Sverige till jaktmark, inte bara inresta bönder från Uppland och Sorunda.

Sommaren 1871. I Paris hade kommunen, en kommun av småborgare och idealister i ett land av bönder, misslyckats med den första socialistiska revolutionen. Kommunen var ett sådant kolossalt ögonblick i världen då framtiden försäger sig.

Samhället förändrades visserligen, men tills vidare enligt de styrandes planer.

I Stockholm ledde kompromisserna om Lindhagen-planen till bredare gator och större vinster. Det var inte tu tal om att alla människor, som flyttade från jordbruket till huvudstaden, skulle arbeta från morron till kväll varje dag för att öka vinsterna åt kapitalägarna.

Därav blev Stockholm större och ljusare. Men de som flyttade dit tog med sig ett bagage av längtan och vemod. Nånting saknades i Stockholm. Det fanns någon annanstans.

Sommaren 1872 fotvandrade Ernst Josephson i Norge. Vid forsen i Eggedal såg han sig själv i vattnet som tog språng från klippan:

 

Näckens gullharpa spelar opp en dans, gigan går efter och mister all sin sans för älvkung med silver i skägg.

Gossen var blott min egen fantasi. – Näcken var forsen, som brusade förbi och stänkte sitt skum på min kind.

 

Nedanför kungliga slottet under Norrbros valv hördes inte näcken spela i strömvirvlarna.

Näcken satt gjuten i brons och spelade för Ägir och Ran och deras döttrar i Molins fontän.

Fontänen hade stått som en dekoration i gips mitt i industrihallen på den nordiska utställningen 1866. Det var folkets mening att den borde stanna på platsen och folket samlade in pengar till dess gjutning i brons. 1873 ställdes fontänen där den alltjämt står i Kungsträdgården.

Många flanörer kunde naturligtvis inte rabbla upp de konstiga namnen på havets döttrar, Kolga, Hrönn, Himingläva, Unn, Duva, Blodughadda, Bylgja, Båra och Hefring, och bara den konstlärde såg att det var antikens gudar med Apollo och muserna som skimrade genom den nordiska mytens vattenslöjor och att Michelangelos Moses suttit modell för Ägir.

Näcken från folkvisan var däremot en gammal bekant för varje människa i staden som flyttat dit från landsbygden.

Myten var en verklighet för inbillningen. I århundraden bodde nästan alla svenskar på landet. Månskenet förvandlade forsarna i skogen till silver och tiden till en dröm. Strömkarlen spelade in längtan i drömmen, och därav blev med tiden ett stockholmskt vemod. Det kan ännu kännas under pilarna vid Molins fontän.

Längtan heter vår arvedel och slottet i saknadens dalar var nog ganska enkelt i verkligheten.

Det var en timmerstuga med gräs och björkar på taket. Den var byggd på 1700-talet med en tillbyggnad av plank från sågverksepoken i mitten på 1800-talet. Uthusen klängde på kanten av en bäckravin. Svarta granar skuggade forsen där strömkarlen spelade. En mörk stig in i skogen. En ljus stig i hagen, blommor i högt gräs, en skällko skramlande under björkarna.

Runtom blåa höjder och en vass fjällkant.

En stig löpte ner till bygden. Sen var det fyra mil landsväg till järnvägsstationen. Världen därbortom verkade hur stor som helst. Där låg Centralstationen.

Nu var världen liten. Ett rum och kök på nedre botten över gården på Skeppargatan.

Vattnet glittrade i Molins fontän.

Denna fontän förvandlade sagan om strömkarlen till en mekanisk leksak för stadsbruk. Vad var 1800-talets fornnordiska inriktning i konsten annat än en rörelse till tröst inför en tidsålder som skulle spela in melodierna vid älven i sina turbiner?

Josephson var tillbaka i Eggedal 1884. I en stark överspänning målar han Strömkarlen, som nu finns i prins Eugens Waldermarsudde, bilden av ett spöke fullt synligt i dagsljuset.

Han prövar det omöjliga, att låta fantasin hålla kvar en dröm bortom förnuftet som vore den en tydlig verklighet.

Samma år skriver han i Paris de två artiklarna till Dagens Nyheter om en social användning av konsten. Hans program har fyra punkter. Att tolka naturen. Ett fritt och självständigt skapande. Att befria sinnena. Att spegla tiden. Konstens uppgift är kort sagt att göra människan till människa.

Opponentkamraterna skrämdes när de märkte att Josephson utan kompromisser ville upprätta konsten som en samhällsskapande kraft. Skillnaden var från början katastrofal mellan den omdaning av hela samhället genom konsten, som han ville medverka till, och de sociala förmåner de hoppades på för egen del.

På 1890-talet målade konstnärsförbundarna upp sitt program, för svenskhet i konsten. De slog sig ner på gårdar i landsorten och målade en dyster natur under fuktiga stjärnor.

Konstnärsförbundet gick bra ihop med hembygdsrörelsen och idealistiska konsthantverkares försköning av vardagsmiljön. Framför allt passade konstnärsförbundarnas tavlor i stora format de nyrika samlarnas smak och gemak.

Konstnärsförbundet stod dessutom på god fot med arbetarrörelsen.

Ett eko hörs från målaren Hugo Birger: Varför fan vill dom inte ha svenskhet i kemin och astronomin också!

 

 

 

‘När skönheten kom till city’ -72