Här vilar

den första europén

 

LEJONPORTEN i Mykene är en av de första bilderna i historieboken. När man nalkas borgen reser sig rovdjuren plötsligt på framtassarna och tvingar in den anländande mellan ramper av tontunga stenblock och låter honom för ett ögonblick känna en kall pust ur mänsklighetens förhistoria.

Upplevelsen påminner kanske om den som arkeologer lär vara med om när de gräver fram en person ur mytologiska jordlager. För ett ögonblick tycks de mellanliggande årtusendena inte ha varit. I nästa ögonblick faller den döde ihop snabbare än en brinnande pappersflaga. Och genast på andra sidan lejonporten märker man att Klytamnestra trots allt inte är hemma, att borgen sprungit sönder och strötts ut bland gräs och örter, vilka vad arterna beträffar är äldre än till och med den grekiska mytologin.

Knossospalatset på Kreta, som är Mykenes föregångare i det västerländska kulturlivet, kan med sina glatt rekonstruerade ruiner ur vissa vinklar tas för en nybrunnen landsortsteater från artonhundratalet. I Mykene har arkeologerna däremot inte gjort några eftergifter åt åskådningsundervisningen om man undantar att murar lappats och att två stenblock, som låg nerfallna på bilden i min historiebok, nu åter lyfts på plats intill lejontriangeln. Det är inte stor mening att fara till Mykene bara för att bese stenarna där Orestes, Elektra och Ifigenia lekt som barn, ställets tragedier har övertagits av andra scener och den kungliga familjens blod har genom många kanaler letts in i världslitteraturen, från Aiskylos till Sartre och Rabbe Enckell i ett aldrig stoppande flöde. Under tiden har Agamemnons Mykene förvandlats till natur, varje spår av historia har nötts in i stenarnas absoluta liknöjdhet under den argiviska slättens stekande sol.

Så mycket mera häpnadsväckande då att arkeologer och språkforskare i dag kan få folket som bodde här för mer än tretusen år sen att med egna ord berätta om livet på denna kulle.

 

NÄST KUPOLGRAVEN, den s. k. Atreus’ skattkammare (tänk er Katarina kyrktorn nergrävt i jorden), är stenrundeln med schaktgravarna den stora sevärdheten. Det var här som arkeologins färgstarke publikidol Heinrich Schillemann och hans Sophia fann guldskatten 1878 och, triumferande med Agamemnons ansiktsmask, bevisade att Homeros talat sant om det guldrika Mykene. Så när hade den lycklige grävaren fått benranglen att bocka för alla applåder som ägnats de homeriska gestalterna hos Alskylos, Sofokles och Euripides.

Men de stumma vittnena var äldre än så. Homeros sjunger om hjältar som slog ihjäl varann fyrahundra år före hans tid. Schliemann fann kungliga personer som sannolikt levat fyrahundra år före Agamemnons tid. När spaden grävde igenom mytens hölje trängde den ända ner till glansperioden i en dittills okänd kultur, mot vars slut trojanska kriget ägde rum om det blev av. Många mykenska fynd följde långt utanför Peloponnesos stränder och även Mykene hade mer att ge. Utanför de cyklopiska murarna har eforen John Papadimitriou mellan 1952 och 1955 frilagt inte mindre än tjugufem kungliga gravar, av vilka de äldsta är ett par hundra år äldre än schaktgravarna. Dateringarna är satta med hjälp av lättkontrollerade egyptiska föremål som ingår i fynden. En av gravarna var en fantastisk guldgruva, innehållande femton ornamenterade svärd med handtag av alabaster och elfenben, guldskålar, en bergkristallskål formad som en and, juveler och annat, de yngre gravarna var i allmänhet rikast och vittnade om långa handelsvägar åt norr och öster. De äldre gravarna hade enklare innehåll, dock inte mindre intressant.

Dr Papadimitriou, som berättat för mig om sitt arbete i Mykene, visade ett sigill från 1600-talet f. Kr. och presenterade mig därmed för den äldsta av alla porträtterade gamla greker: avbildningen visar ett ansikte med lång näsa, brutal mun, rufsig lugg och kammat skägg.

Vem som helst kan se att det ligger åtminstone 3.600 år mellan denne ur-europé och nutidsmänniskan som lyfte honom upp i ljuset. Den grekiske arkeologen, som själv är ett bevis på vad som kan åstadkommas av det europeiska arvet när det förvaltas som allra bäst, har ställt den grekiska bronsåldersmänniskan i intressets brännpunkt. De mykenska lämningarna, som överallt skymtar under antikens vita ruiner, angår oss verkligen, ty de handlar om förhistorien till Europa. Det är inte länge sen de norrifrån kommande folken, som virvlade runt på Peloponnesos och formades om i umgänget med de gåtfulla egeiska människorna, skimrade som sagofigurer. Ett par spadtag av Schliemann förvandlade dem till historiska personer, och sen 1952 vet vi något väsentligt om dem. Tack vare den unge arkitekten Michael Ventris’ tolkning av den s.k. linear B-skriften på lertavlorna från Knossos och Pylos – en genial bedrift, som har kallats för arkeologins Mount Everestklättring, en måhända blygsam jämförelse – vet vi att deras språk var grekiska. Ända sen sekelskiftet, då sir Arthur Stevens fann de första lertavlorna, har de gäckat varje läsförsök, nu vet vi att de innehåller kataloger över ägodelar, antecknade av ämbetsmän inom palatsbyråkratin, möjligen byrån för skatteärenden.

Engelsmannen Ventris omkom härom året, men de nycklar han lämnade används av flera forskare och särskilt stora förväntningar är fästade vid Arne Furumark i Aten och amerikanen Blegen. Dr Papadimitriou, som är arkeolog för Peloponnesos och Attika, talar med entusiasm om deras arbete. Den arkeologiska upptäckten att grekiskan är det äldsta levande språket i Europa har naturligtvis gått rakt in i självkänslan hos ett folk som har sin storhetstid under lager på lager av främmande murar och som har en så motig kamp för sin frihet.

Arkeologin gör alltså succé och ett tecken på att intresset nu är riktat mot andra årtusendet f. Kr. är att Atens nationalmuseum till påsk ställer ut den schliemannska Mykeneskatten, 14 kilo guld, och för första gången presenterar Papadimitrious gravfynd.

Mer ligger i Greklands jord.

-57