Flagga för Karlshamn

 

Karlshamn börjar i övermorgon fira det jubileum som staden i 300 år har sett fram emot. Sydsveriges största fest! Karlshamn – porten mot kontinenten. Spatserande i Väggaparken ut mot blåsig skärgård nerskrev jag ett tal för den händelse att jag vid festbanketten skulle bli så placerad.

Rättare sagt två tal.

Ett hyllningstal i fall jag skulle bli tvungen att tacka för maten och ett s.k. sanningens ord ifall det skulle slumpa sig så att jag talade efteråt, till flaggpunschen. Den som vill vara oförberedd kan inte nog bereda sig.

Nåväl, efter ett par trivselladdade dar i det genomvänliga Karlshamn reser jag nu vidare mot Kalmar över Fågelmara och kan därför inte delta i festligheterna till vilka jag heller inte inbjudits. Här följer ändå ett koncept till det senare talet, prytt med några passusar hämtade ur tack för maten:

Kära Karlshamn. Har den äran! Du har vid upprepade tillfällen och med rätta besjungits av våra diktare. Närmare bestämt av Carl Jonas Love Almqvist (Amalia Hillner, 1840, sidan 171 till 176), av Karl Vennberg (diktcykeln Requiem i halmfackla 1944), och av Vilhelm Moberg (Utvandrarna 1949). Nu besjunger du dig själv i form av ett krönikespel av friherinnan Magda Bergqvist von Mirbach. Så gör också andra jubilerande svenska städer. Man tittar sig bakåt. Man spanar framåt, bl a genom att ställa ut en drömvilla i verkligheten. Det gjorde också Landskrona i fjor. Man är om sig. Ordnar turistdragande jippon för att bräcka Karlskrona och inte vara sämre än Norrköping.

Kära Karlshamn. Tro inte att det enda Du riskerar är ekonomisk baksmälla (som Landskrona) eller publikkaos (som bland annat 70.000 pannbiffsätare på NU i Norrköping).

Det Du framför allt riskerar är att man inte kan skilja Dig från andra jubilerande svenska städer. Ni vet ju allihop att det verkliga jubileet här firas på helt andra sätt: Med det nya reningsverket nedanför Villa Utsikten som ska återge Mieån något av dess ursprungliga färg och doft. Med KF:s nya margarinfabrik. Med värmekratftverket på Sternö. Med eventuellt storhotell vid Vägga, ett ojämförligt läge. Med sammanslagningen Asarum, Hällaryd och Mörrum som från 1967 gör Karlshamn till en stad för 30 000 personer. Denna stad som även efter framtida svenska mått räknas som småstad är alltså en kraftfull spännande ekonomisk knutpunkt med ansvar för planeringen av det trädgårdsvackraste landskapet i Sverige och med växande betydelse för världshandeln. Om jag som resande på stan vågar föreslå något skulle det vara:

1) Normal spårvidd, så att järnvägsförbindelserna med Småland blir lika direkta som oljehamnens förbindelser med USA, Sydamerika och Fjärran Östern.

2) Ordna hotellfrågan! Det gäller nästan alla svenska städer. Bort från de gamla traditionsmättade hotellen. De kan inte renoveras i det oändliga. Bygg nytt, anpassa efter resandets nya krav. Och bygg hotell som omöjligt kan stå till nästa hundraårsjubileum.

3) Inventera stadens kulturhistoriska värden! Ge ovillkorligt skydd åt den bebyggelse som ska skyddas, men skydda inte gråtmilt allt gammalt utan främst såna partier som understryker och förutsätter Karlshamns genuina atmosfär.

Denna atmosfär består till spontan vänlighet och hygglig uppsyn hos alla som bor där. En stämning som resande och sommargäster har lärt sig älska. Ordna nu jättejippon om så skall vara. Nödvändigt är det inte. Sånt blir ändå inte som det var på marknad förr i Karlshamn när varje barn skulle ha sex styvrar till en lergök.

Och med dessa ord ber jag att få tacka för maten. Särskilt vill jag framhålla den välbalanserade cumberlandsåsen! (Obs, endast om sådan serveras).

Jag vill sluta med de ord som Almqvist satt som motto över det romankapitel han ägnat över staden:

“Carlshamn, det är en stad!

Och likaså Stockholm.”

-64