Kiviks marknad dränks i fruktblom

 

Denna gudabenådade pingstdag är Kivik som en dröm. Och inte kan man ge sig till att beskriva en dröm?

Föreställ er hur här ser ut.

Himlen är blå, havet av mjukaste siden är ännu blåare, ordentligt pingstblått, och fruktblommen, som väller över kullarna vid detta hav och nästan dränker de små tegelröda, gröna, gula och vita husen har alla nyanser för rött och skärt till vitt. Den söta milda doften når en överallt. Och tavlan har ett stojande liv – genom de slingrande Kiviksgatorna drar ett blomstertåg fram, och där dansar små barn och unga flickor överhöljda av fruktblom, körsbärsblom och äppelblom. De sjunger och skrattar och hela Kivik är på benen.

Blomstertåget drar ut mot de vida fruktfälten där hundratals äppelträd växer i långa militäriskt inrättade led. Höga poppelhäckar skyddar fruktträden från havsvindarna och bakom fälten höjer sig Stenshuvud som ett vänligt Vinberg.

Här har ungdomen sin festplats och här roar man sig på samma sätt som ungdom alltid roat sig. Dansar, jitterbug förstås – vart skulle man resa för att slippa se sånt – skjuta prick, äter varm korv och slickar i sig glasspinnar. Men fruktblommen – fruktblommen – maken till en sådan blomning finns inte i Sveriges land. Och därför är också blomningsfesten någonting att se för en svältfödd upplänning. Festen här idag är nu en tvåårig tradition.

 

Man kivas i Kivik

Kiviks marknad finns inte längre, men den kommer kanske igen. Officiellt var det kriget och transportsvårigheterna som gjorde slut på denna ystra, kanske alltför ystra folkfest. Men går man omkring bland de låga huset i Kivik så kan man få höra både ett och annat om de verkliga skälen till att marknaden lades ner.

Det tycks ha varit så att landsfiskalen inte riktigt gillade marknaden. Den var för bråkig, liknande mera Delsbo. Landsfiskalen måste alltid ha polisvakt omkring sig, berättar man. Men markägaren, Alfred Arvidsson, Albokungen kallad, gjorde naturligtvis stora pengar på sin marknad och hur det var så skar det sig mellan landsfiskalen och Albokungen.

Om den snart 70-åriga Albokungen måste vi inskjuta en liten historia, den visar att han är en kung som inte går av för hackor. Det hade kommit en general på inspektion till Kivik och där fick höra talas om “kungen.” Då de råkades beslöt generalen för att skoja lite och titulerade Arvidsson med “Ers majestät...”

– Åja, stå ledigt, du min gosse, svarade Albokungen.

 

Ja, hur det nu var med kungligheten slutade kivet med landsfiskalen så att Kiviks marknad tillfälligt har upphört. Och i stället har fått denna blomningsfest, ett glatt folknöje för Bombi Bitt och jag.

 

Ett fruktbart försök

Naturligtvis finns det en avsikt även med en folkfest av detta slag. Jag gick till Fritiof Nilsson Piraten, som ju är det kulturella samvetet här i Kivik, och frågade honom om festens ändamål. Men han sa:

– Gå till barberarn, det är han som vet allt. Han bor i stans fulaste hus så honom hittar ni lätt.

Innan vi lämnar Piraten kan vi glädja alla hans vänner med att det kommer en ny roman till hösten. Det var ganska länge sen nu, men nu blir det alltså en ny. Jag har ju hela sommaren på mig, säger Bombi Bitts berättare med en lättjefull min, som något kan erinra om Frans G Bengtssons i liknande situationer.

I stans fulaste hus, som skiljer sig från de tegelröda, gula, gröna och vita små trähusen genom att det är grått och av sten och i tre våningar, bor frisör Viggo Johansson och där träffar vi också en av Kiviks tjugo fruktodlare, Nils Liljedahl. Båda är ledare för Kiviks allmänna idrottsförening, som organiserar blomningsfesten.

– Meningen är, säger de, att festen skall ge oss pengar till en idrottsplats med bastu och allt sådant. 7.000 blev behållningen i fjol. Men samtidigt vill festen göra god propaganda för fruktodlingen bland Kiviksungdomen och få de unga att stanna hos oss. På höstarna behövs här hundratals fruktplockare, så det vill till att ungdomen stannar hos oss. Blomningsfesten är tydligen ett lyckat propagandaförsök och den ska återkomma även nästa år i blomningstiden.

 

Göken och ‘Ystads Sagostunder’

Äppelskörden kommer att bli normal i höst, säger fruktodlarna. Blomningen började redan för en vecka sedan och under blomningsfesten blommar varje träd som allra bäst.

Syrenerna blommar också, ekarna har fått vårens första gulgröna slöja, och göken gal bland kullarna vid havet neråt Vik och Rörum och Baskemölla. Går man upp på Stenshuvud kan man se ända över till Bornholm.

I denna omgivning dansar ungdomen. En fröjd av annat slag än Kiviks marknad. Tänk, bar en sån sak att orkestern heter Ystads Sagostunder. Och här finns Skånska Nisse, bygdetalaren Nils Ludvig Olsson och komikern Ove Flodin. Men naturligtvis har man också någonting som heter The Blue Band och en tös, Majken Kristiansson heter hon, som är något á la Dinah Shore. Så det så.

På kvällskvisten tar jitterbugeriet ut sin rätt. Då går de som är gamla i Kivik hem till sina små hus och sina blommande täppor. Låt ungdomen rasa. Tids nog att plocka frukterna!

-45