Ugglan

 

Här följer en anspråkslös notis ur kattugglans värld.

Det är så att på vårt sommarviste, som ligger i en halländsk kustsocken, har en uggla haft sin dagkvist de senaste tjugo åren. Ibland sitter hon uppe i en björk. Ibland trycker hon sig intill stammen högt i en gran.

När man betraktar henne brukar hon luta ner sitt huvud och spärra upp ögonen. Hon tittar oss länge och lugnt in i ögonen och tycks ur årtusendens myter och ugglevision vilja spå oss:

– Lugn, människa, din tid är inte inne ännu. Men snart. Snart är det dags att du lämnar in.

Själv kommer hon säkert att hålla sin kvist tjugo år till.

Men hon har ett helvete. När vi hör koltrastarna tjattra på det där gälla och tjatiga sättet så vet vi vad som står på.

Koltrastarna sitter på var sin sida om ugglan och grälar på henne. Den stora fågeln har stört deras nattro. Nu ska hon få igen.

En koltrast tar sats och flyger rätt på ugglan. Denna parerar med ena vingen. Det hörs en dov duns.

I träden sitter nötväckor och bofinkar och tittar på. Till och med en rödhake stannar upp och betraktar ugglan vemodigt. När vi nalkas varnar en talgoxe, tsi-sit, tsi-sit.

Nu har vi kommit på hur effektivt småfåglarna terroriserar denna uggla. Just när hon somnar in börjar dom bråka. Hon jamar irriterat. Hon river sig i huvut med ena foten.

Efter ett tag lugnar sig koltrastarna. De låter ugglan falla i sömn igen. Sen börjar dom igen.

Så håller dom på.

Men natten är kattugglans tid. När vi hör hennes olycksbådande tjut brukar vi somna.

 

-69