Uttåg ur sommarhagen

 

NÄR VÅRA förfäder vände tillbaks till sin ungdoms så kallade smultronställen kände de inte alltid igen sig, ty kulturlandskapet förändras ständigt. Men det är först vår generation som fått göra den nedslående upptäckten att till och med smultronen är borta. De försvann när skogen tog hagen.

I sällskap med Carl Fries kommer vi till en hage i Stenbrohults socken i södra Småland. En mörk ridå av barr håller på att dras för det ljusa herdelandskapet: “Det livsrum som här annekteras av skogen är vår barndoms glada valplats, en gång levande av kreatur på bete, av vänliga, långdraget ekande lockrop och muntert slammer av byttor och ämbar framåt kvällen, när korna trängdes vid ledet intill mjölkfållan.”

 

NÄR CARL FRIES i sitt omfångsrika arbete Svensk bygd, odlarens verk i vår natur (AB Svensk litteratur) promenerar över ängarna från mellersta Skåne till Nunjes ovanför Kvikkjokk är det också fråga om en vandring i tiden. Inte bara till barndomens land utan ner genom alla tusen år av den svenska markens historia så långt som en torvkoka kan berätta om fjällsippor på en skånsk tundra och om stenåldersmannens svedjeröjningar i urskogen. En kunnig och passionerad författare som Carl Fries behöver inte många spår eller stora tecken för att visa hur dragen av det förflutnas landskap framträder i det nuvarande.

På Bolmens högar mitt på Söderslätt betraktar han en orörd markyta från bronsåldern med vilda palsternackor, gullris, ljung, backtimjan och ögontröst. På en västgötsk torräng ser han stäppens fjädergräs vaja i vinden, en rest av en ålderdomlig flora. På åsryggarna hittar han vikingarnas gamla handelsväg och pilgrimernas vallfartsstråk, nu syns bara skåran efter hovarna i skogsmarken – men Fries ser den så att man hör forböndernas rop mellan lassen. Möjligen kan man anmärka på att han lite för ofta ser hälarna på den flyende Gustav Vasa, att han då blir lite för blågult inflammerad. Men å andra sidan, hur friskt låter han inte en sommardag för tvåhundra år sen bli levande när han vandrar i Linnés fotspår i Dalarna.

Gravdösar, ättehögar, hela vår skatt av fasta fornminnen hör samman med öppna ängs- och betesvidder. De visar oss bygdens ålder och ställer vikingen i ett ovanligt perspektiv: när han gick iland var han kogubbe rätt och slätt. Man håller med Fries om att det är modernt barbari att stänga in dessa minnesmärken med skog som skett bland annat med en stensättning i Näsum i norra Skåne och med Bohusläns ståtligaste hällkista på en fornåker söder om Tanum.

Fries betonar, efter Mårten Sjöbecks forskningar i odlingsmarkens historia, att den landskapsbild som vår naturkänsla alltjämt hänger fast vid – Arkadien, den europeiska lövskogen, den engelska parken, den mellansvenska hagen – är en skapelse av betande djur alltifrån bronsåldern och långt in på 1800-talet och alltså nu dömd att försvinna. Om den kulturpåverkade marken lämnas ifred för mulen och lien växer den snart igen, vilket skedde efter fridlysning av exempelvis Dalby hage i Skåne, Borge hage på Öland, Ängsö i Stockholms skärgård och Garphyttans inägor på Kilsbergen. De halländska ljunghedarna, som har kallats vårt största minnesmärke från bronsåldern, gick samma väg när svedjningen och vinterbetningen upphörde.

 

DEN BYGD som formas av vår tids hushållning ser helt annorlunda ut. Agronomernas, forstmännens och kraftverksbyggarnas industrialiserade landskap ger oss den höga levnadsstandard som vi alla skulle behöva lite mera pengar varje månad för att kunna leva upp till, och en riklig fritid som låter oss komma ut och upptäcka naturen. Alla vill vi dansa på blomsteräng. Men samtidigt tvingar försörjningsbehovet till hårdare exploatering av naturen, landet är fullt av experter, ekonomer, ingenjörer och statistiker som sköter den saken. Teknikens hårda ingrepp vållar nästan alltid sammanstötningar med naturskyddande intressen, och nästan alltid har de materiella hänsynen utan vidare blivit bestämmande över de estetiska och kulturella. Smultronen, som tillhör den ideella avdelningen, är det minsta vi måste avstå från.

Carl Fries låter sin utomordentligt uppfriskande bok mynna ut i förslaget att vi i teknikens kulturlandskap reserverar några minnesenheter av det bondelandskap som nu försvinner bakom synranden: ett stycke ljunghed om sådan ännu finns kvar mellan halländska byar, en smålandsgård med åker och äng inom gärdet och hagmarker intill mörka skogen, några sörmländska björkhagar och i varje dalaby mot Siljan en blomsteräng, vilket allt med bibehållna odlingsformer dock kräver tid, intresse och energi av bygdefolket. Det vore värt besväret ifall landskapet därigenom kan ge oss en tidsupplevelse och hålla en flertusenårig odlarsaga levande. Förslaget kommer i sista minuten, men också i rätta ögonblicket när naturskyddet av statsmakterna och den bildade allmänheten erkänns som en riksviktig angelägenhet.

 

INGEN TROR nämligen längre, åtminstone inte efter slaget om Riddarfjärden och de senaste debatterna om vattenvården och de norrländska älvarnas utbyggnad, att naturvårdare är folk som stickar raggsockor åt tofsviporna på de sanka ängarna; man vet att de är fackmän som sakligt framför sina krav om en genomtänkt landskapsplanering och att de gärna samarbetar med teknikerna. Det är rentav numera möjligt att tänka sig kompromisser kring lapplandsälvarna. Om inte så bör Vattenfalls driftsmän betänka att naturskyddsdiskussionen om ett par hundra år ska gälla vilka kraftstationer och regleringsdammar som bör skyddas som kulturminnesmärken.

Tills vidare anbefalles Carl Fries´ Svensk bygd till alla som vill uppleva seklernas gång i svenska landskap. En synnerligen lämplig bok att läsa nu 4 maj när de få återstående lövbrynen klär sig gröna och göken gal.

-58