Fädren på Åsle Tå

 

Känn dit land, heter det. Men då måste du resa mycket mera i Västergötland.

Mellan Skara och Falköping över Varnhem och Bjällums lider med den tänkvärda utsikten över Hornborgarsjöns vassar och Axvalla hed är landsvägen laddad med alla historiska tider.

Och så parkerar du på vitklövern intill Ekornavallens gånggrifter eller vid Karleby och Luttra – och foten slinter ner genom årtusenden.

Världen för fyratusen år sen.

Ett människoliv är kort. Men kanske räcker det fram till den dag, då vetenskapen någorlunda klarlagt förbindelserna mellan de utomordentliga jordbrukare, astronomer och soldyrkare som byggde pyramiderna, Mykene, Stonehenge och dessa gravar vid Falköping.

Vad sa dom till varann?

Och när du sen vänder kylaren mot Gerumberget och styr mot Åsle kyrka, så blir det en ny chock i tidsbegreppet.

 

HÄR VID KYRKAN och på det som förut kallades byns Tå, det vill säga utmark och vattningsställe för djuren, har Åsle – Mularp –Tiarps hembygdsförening i Åslätt ett levande museum över det svenska 1800-talets fattigdom.

En gata med skrangliga backstugor har bevarats mellan Kolaforsens busksnår och jordvallen mot åkrarna.

Hukande in i dessa kojor får man en inblick i tillvaron för änkor, avskedade soldater, smeder, snickare, skomakare, murare, skräddare, urmakare, bykerskor, jordegummor och till och med orgelbyggare vid tiden för den stora bysprängningen.

Här bodde alla som till skillnad mot bönderna i byn var egendomslösa. Folket på Tån fick göra dagsverken. Bryta sten, gräva diken, torvlagring, flåhackning.

När deras arbetskraft sinade, överlämnade de sig till fattigvården.

Det vill säga de gnagdes av dåligt samvete för att socknens betrodda retade sig över att alla fattiga levde så länge.

Härifrån flyttade siste gamlen 1958. Åsle Tå är något skakande.

1958!

 

I DETTA friluftsmuseums biljett- och gottkiosk ska man passa på att köpa ett särtryck av Falbygden som innehåller Erik Sandbergs detaljerade avhandling om Åsle Tå, om varje stuga och invånare. Det är en bra bok.

Om Brummes stuga och Krummes, Skölta-Kajses, Halta Majes, Lella Halles Tildes, Hommans-Larsas, Hommans-Nisas och Dundra-Katrins stugor.

– Vi har också en bandinspelning om gamla livet på Tån, säger den vänliga damen i entrén.

Och så sätter hon igång den i fjor bortgångne 90-årige lantbrukaren Oscar Elfströms berättelse.

Solen skiner. Björklöven susar. Den gamle berättar om en helt annan värld.

Men här står backstugorna. Här bodde de som skördade starrgräset i torvhålorna på Åsle mosse.

I en stuga bodde fem generationer Moberg. Sista generationen var tjuv, dömdes till spö, kyrkoplikt och fästning.

Ett tag gick bakstusittarna nattvakt mot tjuveri. På ronden bultade de på stugdörrarna hos misskända och dessa måste själva svara på anropet: Tjuv är du hemma?

Här bodde Halta Maja, stångad av en tjur och mot slutet så ofärdig att hon kröp. Snälla gummor drog henne till kyrkan om söndagarna.

Hos henne bodde Olarebonns Stina. Händerna förtvinade. Kommunalordföranden tyckte att gummorna “borde reda sig, för den ena hade ju fötter och den andra händer.”

Smeden Hommans-Nisa var fin på fiol. Han spelade på bröllopen. Men hustrun Nisa-Eva var av bondsläkt och förbjöd honom spela.

Hon knöt snöre om fiolen och lät ungarna leka med den på Tågatan.

 

BANDET med den gamles röst berättar om den kyrksamma Dundra-Katrin. När hennes plats i Åsle kyrka stod tom, hade hon vandrat till en annan socken för att höra en främmande präst.

En söndagseftermiddag mötte hon Åsleherden som frågade varför han inte sett henne i kyrkan.

– Jo, jak har vart å hört körkeherde Sahlén från Yllestad, svarade Katarina.

– Men varför går inte Katarina istället och hör på mig?

– Fåra går, dar di har dä bästa betet, kom svaret.

Dessa människor levde på Åsle Tå omkring 1880. Backstugorna kryllade då som mest med folk. Tågen mellan Stockholm och Göteborg gjorde uppehåll för påstigande vid Stenstorps station.

 

-64