Med Sverige

– förr i tiden

 

På tredje bönsöndagen den 19 juli 1728 slog blixten ner i Frändefors kyrka i Dalsland. Mitt i predikan. Det var Herrens vrede över militärens sabbatsbrott att alltid köra igång med exercis direkt på gudstjänsten, utropade kyrkoherden och visade på en av blixten krossad musköt!

–––

I Gnesta Järnvägsrestaurang brukade Oscar II, prinsen av Wales och kungen av Portugal spisa en bit medan tåget gjorde uppehåll för påfyllning av vatten i loket. Då serverade källarmästare Finlöf alltid själv och folkskolebarnen sjöng under ledning av lärarinnan Emelle Pettersson.

–––

En handelsresande klev ut på balkongen till Centralhotellet i Borlänge och spottade på en skara demonstranter. Det var 1917.

–––

En järnvägslast strejkbrytare anlände till Hallstavik 1922. Men tåget kunde inte bromsa. Någon hade såpat skenorna i backen till stationen.

–––

 

 

SÅNA HÄNDELSER brukar inte växa in i den allmänna historien men väl i hembygdsföreningarnas och länsmuseernas årsböcker och därför får de bara ett lokalt intresse.

Men uppmärksamma gärna dessa skrifter när ni besöker en främmande ort. Man kommer miljön bättre inpå livet om man inte är ovetande om den lilla krönikan på platsen.

DALARNAS hembygdsbok är en av de årsböcker som varje gång tränger in i ett bestämt tema. Nu handlar det om hur industrialismen omskapar en bondby till tätort och snabbväxande stad: “Borlänge – studie av ett brukssamhälle.”

Det är en intressant och bra illustrerad etnologisk undersökning författad av universitetslektor Mats Hellspong.

För hundra år sen var Borlänge och Domnarvet två byar i Stora Tuna socken med ett sågverk från 1600-talet. Kring 1860 byggdes sågen om för stordrift och export. Tio år senare byggdes järnvägen mellan Ludvika och Falun. I samma veva anlade Bergslaget det stora järnverket i Domnarvet.

 

HUR FORMADES exempelvis samhällsandan i den nya tätorten? Jo, brukspojkarna slogs mot bondpojkarna. “Man slogs med dem man kände mot dem man inte kände.”

I det korporativa samhälle som uppstod utbildades lokalpatriotismen till en chauvinism vars hetsiga uttryck sögs upp av idrotten.

 

BRUKETS första arbetareförening var inte politiskt aktiv utan sysslade mest med sociala och ekonomiska frågor och föreläsningsverksamhet under bolagsledningens beskydd. Efter sekelskiftet blev den en massrörelse för ett socialistiskt samhälle: 1919 blev det arbetarmajoritet i Stora Tuna kommunfullmäktige. 1929 i Domnarvets kommun, 1944 i Borlänge stad, och i takt med att idéer och reformer blev verklighet har förstås karaktären av oppositionell massrörelse tunnats ut.

Det tog hundra år för järnvägen och industrialismen att förvandla en bondby till ett brukssamhälle och till en köping och slutligen till en modern industristad i vilken 1960-talets prognoser och teoretiska spekulationer malde sönder den gamla trästaden och ersatte gammaldags livsföring med Epa och Domus.

I “Sörmlandsbygden,” som är Södermanlands hembygds- och museiförbunds årsbok, belyser flera författare detta viktiga ämne. Alltså hur det gick till när järnvägsbyggarna skapade nya samhällen, hur dessa växte och hur vi nu, när det ofta är försent, försöker bevara träbebyggelsens ekonomiska och kulturhistoriska värden.

KENNETH Kartaschew skriver om järnvägen. När stambanan drogs genom Sörmland så berörde den inte städerna utan skapade nya orter som Flen, Gnesta, Katrineholm. Kring stationshusen byggdes järnvägshotell med restaurang, bank, postkontor, diversehandel. Gnesta lyftes så raskt upp från mjölkpallsnivå till marknadsplats att det redan 1907 byggdes ett nytt stationshus.

NU HAR Gnesta genomgått en kulturhistorisk inventering av Ulf Boéthius som med beskrivningar och bandade intervjuer ger en levande bild av stationssamhällets historia och med en karta över skyddsvärda kulturmiljöer där omistliga områden markerats med rött.

Snälltåget passerar ju i våldsam fart, men man hinner ändå notera ett stycke dröjande 1800-tal. Passageraren uppfattar också att Gnesta ligger i en underbar natur. Och än vet ingen hur den plan ser ut som förenar expansion med bevarande av äldre värden.

FÖR EN TID SEN anmäldes här fotografen Ola Terjes stenhårt sakliga grupp-porträtt av Emmaboda. En hel kommun uppställd framför kameran eller fångad i vardagens ström. Curt Larsson har använt samma metod i “Porträtt av Hallstavik” (Fyra förläggare, pris 20:-) med inledning av Esse Jansson.

Det är en genant enkel dokumentering, men frågan är om det med rörlig film går att ge ett lika levande intryck av fullständig samhällsskildring som med denna envisa uppradning av stillbilder.

Hela samhällets historia ryms dessutom på bilderna, ty Hallsta by i norra Roslagen schaktades bort så sent som 1913 för att ge plats åt Europas största pappersbruk.

LÅNGT TILLBAKS arbetade lantliga fotografer med en liknande rakt-framifrån-metod. I “Hembygden,” Dalslands fornminnes- och hembygdsförbunds årsbok, skriver Wilhelm Ängermark om Karl Eriksson i Bråna i Järns socken. Han ställde upp familjerna med pigor och drängar, kor, hästar, hundar och katter framför gården och tog rubbet på en bild. Meningen med såna familjekort kunde vara att skicka dem som hälsning från gamla landet till släktingar i Amerika.

HEMBYGDSFÖRENINGARNA som länge rört sig i forntiden, finner numera antikviteter att vårda i det hundraåriga stationssamhället. Deras insats är nödvändig för att publiken inte ska tappa bort sitt eget sammanhang i miljöns alla raska förändringar.

Hålla kvar det förgångnas bild – “täcka, väl byggda och rödmålade bondgårdar, omgifna på avstånd av barr- och löfskog...” var också gårdsmåleriets program för bilder som nu är eftersökta i konsthandeln. Om gårdsmålare i Dalsland skriver Christian Aarsrud i “Hembygdens” utmärkta årgång. I Dalsland rör man sig fortfarande i ett landskap med drag från Gustav Vasas tid och alltså före järnvägen.

MÅLAREN Otto Hesselbom, som målade hela landskapet på en enda tavla och kallade den för Vårt land, var själv en gårdsmålare från början.

Han sa: “När jag var barn, visste jag intet som var vackrare än guld. Därför har jag målat min barndoms himmel i guld.”

OCH NÅGOT liknande säger väl Gunnar Unger som i “Hembygden” skriver om sina pojksomrar på herrgården Henriksholm vid sjön Ånimmen. Och när detta paradis måste säljas –

“föll en värld i spillror – och en världsbild skapades. Ty vad gör en människa konservativ om inte det trånsjuka tillbakablickandet mot en förlorad värld, den gamla goda tid, som man vet varken är äldre eller bättre än någon annan tid, utan bara ett foster av ens fantasi, men just därför – i ens egna ögon – verkligare än någon realitet.”

I detta ligger en politiskt uppriktig satsning på hembygdskänslan som jag finner sympatisk – ändå vill jag i det längsta inte sympatisera med den.

 

-74