ZORN i badviken

 

I det ärevördiga myllret framför klubbhuset i Sandhamn uppfattar jag plötsligt ett par repliker ur Söndags-Nisse från 1910:

– Vous etes un artiste, Monsieur.

– Non, ja suis Zorn.

 

Det är vanligare att höra tyska än franska den här regattan, så jag vänder mig hastigt om och ser en fyrkantig gestalt i dubbelknäppt KSSS-uniform kliva ut på bryggan. Under trötta och likgiltiga ögonlock mönstrar han vindstyrkan alltmedan han plockar ur mustaschen en cigarrettstump som han med gula fingertoppar skvätter iväg över vattnet. Så går han beslutsamt ombord på en magnifik kutter och den heter mycket riktigt Mejt II. I trappan till kajutan skymtar en rund kvinna i – för att citera en aktad kollega i Weckobladet – djupaste Adamskostym. Alltihop är förstås bara en spöksyn och snart har den dessutom försvunnit bortom Löjtnantsknalt med havsbrisen buktande 120 kvadratmeters vita vingar – men Zorn ombord på Mejt är hur som helst en fullt naturlig hallucination här på sandhamnsskärgårdens stränder och klippor.

Man behöver inte ens ha fantasi för att i tallarnas skuggor och mot vattnets reflexer upptäcka skimrande kvinnokroppar. Man går hela tiden omkring bland tavlor som Zorn på sin tid skar ut ur en lössläppt och solbadande verklighet och vilka utgjorde motiv nog för miljonärers konstpassion, försedda som dessa målningar var med underskrifter i stil med Lugna viken, Röd barr, Naken med blad i munnen, Vått, Bråddjupt och Skrämda.

Zorns seglingar med Mejt hörde i decenier till hans fasta årsprogram. Efter midvinterns riter i Gopsmorsstugan, efter turneérna i Europa och Amerika som den högst honorerade porträttmålaren och efter midsommarns dans i Mora var det alltid dags att sticka ut i havsbandet. Strandhugg gjordes på Furusund, Dalarö, Ornö och Utö och hos Liljefors på Bullerö, och alltid under regattan sista juliveckan låg Mejt vid segelsällskapets brygga i Sandhamn. Zorn hade en eller två modeller ombord, en gast från Möja och gäster från stan, som alla mådde fint vid hans bord. Fram i augusti lades Mejt upp på Neglinge varv hos vännen August Plym och sen fortsatte han sin tidtabell i breda penselstråk över kontinenterna.

Var han befinner sig tycks han ha längtat ut till Stockholms skärgårds gråa badklippor. Jämför f.ö. med en nutida dalmas som är mäktig en likadan livsföring fast han åker i racerbåt, Jussi på Siarö. Zorn har bekänt: “Finns väl en härligare känsla än denna att med rorkulten till egen skuta i hand sväva genom vågorna och med en pladdrande god vän vid sin sida långt borta från livets ävlan och besvär. – Detta däck ens värld och inunder hemmet.” Denna lyckokänsla har ju en antydan till ett geijerskt perspektiv trots att Zorn varken seglade ensam eller i en bräcklig farkost.

Hans trivsel krävde jordiska attribut, som man kan ta på. Kvinnor med mjuka former och glänsande hud skulle bada i vikarna, uppfylla bergen och dölja sig under tallarna. Dessutom krävde han ofta en whiskey eller det bedövningsmedel, som direktör Åhlfeldt på hotell Rydberg infört i sin drinklista under benämningen Zorn-Cocktail.

Det vilar en sensualitetens tragik över Zorns badmåleri. Det var i sin början en triumferande njutningsdröm förverkligad av ett skarpt öga och en suverän teknik. Det var 1887, 88, 89. Medan somrarna förflöt penslades de badande fram med en allt slappare rutin och en allt tröttare färg. Zorn var inte längre en obestridd målarfurste. Han var en fet och sjuk man med en stundtals kolosal spritkonsumtion och en tydligen året runt skenande flit. Sommar efter sommar tar han Mejt in i vikarna. Hans flickor badar och solar sig. Han ställer upp sin modell på Norrpadda Storskär som Venus i grottan. Framför Korsö torn i Sandhamn låter han modellen svepa med badlakan som en svan med vingar. I intetdera fallet kan han längre dölja att flickan hämtats upp på Nalen eller någon annanstans i det stockholmska nöjeslivet.

I en recension 1919 skriver August Brunius om Zorns “skicklighet baserad på instinktens klokhet.” Ännu i de badtavlor som målades under världskriget kan han någon gång stöda sig på denna skicklighet och hålla kvar en fläkt av sin ungdoms friska skärgårdslust, till exempel i målningen Jollen från 1919. Men även i målningar där instinkten svikit kan man möjligen ana vad det var som ständigt drev ut Zorn bland skären. Säkert inte ambitionen att om och om igen variera ett virtuosnummer som gjort världssuccé. Inte rätt och slätt kättja i förening med lusten att lösa måleriska ljusproblem. Men kanhända tvånget att ge sig ut sommar efter sommar för att hålla kvar en syn – och eftersom Zorn var realist av renaste bonnvatten så var det ingen översinnlig eller mytologisk vision utan en verklig minnesbild det gällde, en outplånlig.

I så fall är svaret givet med akvarellerna och de första oljemålningarna från dalarösomrarna på 80-talet hos svärmodern Henriette Lamm. Där, i lotsen Dahlströms villa, hade Zorn upplevt ett frigjort och förmöget sommarnöjesliv, där hade han efter sina resor i Spanien, Afrika och Främre Orienten blommat upp som mästare i akvarellerna av vågskvalpet kring dalaröbryggorna. Och där hade han på soliga badutflykter med sin hustru första gången fascinerats av den nakna kvinnans samklang med vatten, klippor, tallar, luft och ljus och upplevt anblicken med den förälskade mannens svindlande glädje. Därom talar de första badakvarellerna och ännu de stora badtavlorna med lysande kroppar mot silvergrå klipphällar och känslan finns lika varm mitt i 90-talets mästerskap, nu med ett rosastänk av det nationella måleriets solnedgångar.

Zorn hade i ett starkt inspirerat ögonblick tagit upp badmotivet som var en helt ny genre i 80-talets friluftsmåleri. Modellbadandet övertogs snart av en karamellkokerska som Akademin använt till modell men ratat för att hon var för tjock. Zorn behövde henne bara för att se kroppens ställning och hudens reflexer. Man fäster sig vid en notis om att naketmålningarna från de fina åren 1888 och -89 målats efter en modell som hade en figur med samma grace som konstnärens hustru.

Den stora målningen Ute, nu i Göteborgs museum, målades sommaren -88 och visades på Parissalongen följande år. Motivet gjorde sensation. Här upplystes nu världen för första gången om de svenska kvinnornas vana att bada utan baddräkt, sedermera bekräftat av diverse badfilmer. Uppståndelsen kring Hon dansade en sommar kan ge en uppfattning om de zornska badtavlornas publikframgång. Själva upplever vi dem med igenkännande glädje eller för att tala med Carl G. Laurin i Sverige genom konstnärsögon: “De mjuka kropparna mot den hårda klippan, roddbåten, känslan av frihet och friskhet ute i den oberörda naturen, allt detta har konstnären uttryckt på ett sätt, som gör oss svenskar hjärtligt belåtna med hur vi har det.”

Zorn glömde säkert aldrig badseglingarna i sin hustrus sällskap. Ännu under sina sista somrar släpade han sig runt till ankarplatserna vid Dalarö, Sandhamn och Möja med nya flickor ombord. Det var inte så lätt att förverkliga skönhetsdrömmar med dessa modeller. En solade sig så brun att hon inte på rätt sätt återkastade solljuset. Tavlan måste skäras sönder. En annan försökte rymma och lossade jollen, som Zorn med stort besvär fångade upp på fjärden. Han sa själv om händelsen citerat av Gerda Boethius: “Jag kunde förstå brott som kunde begås i en viss sinnesstämning till och med av goda människor. Jag kunde dock ej nu slå ihjäl denna människa ty jag behövde henne ännu ett par dagar.”

 

Teckning av Rune Jansson -58