|
|
|
Kolingens samhälle
1919 infördes äntligen 8-timmarsdagen. Regelbundna arbetstider, större fritid, ordnad ledighet nu kunde andra än merkantil överklass, konstnärer, skådespelare, lärare, tjänstemän och officerare och andra med lång ledighet hyra in sig hos skärgårdsbor som sommargäster. Och stockholmarna sökte sig allt längre ut. Det fanns ett femtital pensionat på öarna mellan Arholma och Utö. Ångbåtslinjerna förgrenade sig i ett tätare linjenät. Efter det första världskrigets slut samlades de flesta ångbåtsbolagen in inte utan hårda strider under Waxholmsbolagets blågula skorstensmärke. Waxholmsbolaget hade en monopolställning. För övrigt var trafiken uppdelad: Stockholms Ångslupsaktiebolag hade området mellan Räntmästartrappan och Höggarn och in i Skurusundet. Torbolaget gick till bryggorna på Värmdölandet in till Vik vid Torsby fjärd. Gustafsbergsbolaget hade de inre delarna av Värmdö och Baggensfjärden. Sandhamnsbolaget trafikerade Vindö strömmar, öarna kring Kanholmsfjärden och Sandhamn. Ett fartyg höll sig kvar i skärgårdsbors ägo och det var Blidösund. Stockholmarna kallades herrskap. Errskape . Stadsborna försökte nog leva upp till denna halvt ironiska titel. Men det var inte lätt. De var sysslolösa gäster i en natur som bönder och fiskare suveränt behärskade. Skärgårdsborna var överlägsna i sin miljö och dessutom var de av väder och vind vackert skarpslipade personligheter. Det såg många gånger konstigt ut när en stockholmare försökte göra sig gemen med utgångspunkt från den osäkerhet eller underlägsenhet han innerst kände inför Hösterman. Familjer som år efter år återvände till samma ställe kom förstås efter några kräftskivor in i en naturlig umgängestakt med värdfolket. Så kunde stadsbo och skärgårdsbo resonera sig fram till att de tillhörde samma land vars allt tydligare förändringar påverkade dem bägge. Fiskarbonden levde ju inte kvar i fångstmännens gamla saltströmmingsskärgård. Han seglade inte en eka med sprisegel. Han körde med albinmotor. Han la skötar på kvällen och tog upp dem i tid så att fångsten kom med morronbåten till stan. Han var med och organiserade fiskförsäljningsförening. Även i jordbruket var han organiserad i intresseföreningar. Hans hemman och fiskevatten hade inte mycket förändrats sen naturahushållningens tid, men arbetet där måste han anpassa till en ny penningmarknad. Kanske var det trots allt lätt att i skärgårdsbon se en kvarleva från Karl XV:s tid. Synen på skärgårdsborna som original bestämdes av Albert Engströms berättelser och gubbar. Albert
Engströms syn hade bestämts av August Strindberg, nota bene
författaren till Hemsöborna och Skärkarlsliv.
Strindberg kom som gäst till Grisslehamn. Han förklarade
att dom böckerna hörde till det uslaste han skrivit. Han hade
ju sedan skrivit I Havsbandet. Den boken var länge missaktad
i Sverige. Men i den hade Strindberg, som redan 1890 var på väg
in i den moderna symbolismen, valt skärgårdslivet som bild
för hela den dramatiska brytningen i tiden mellan de primitiva
jägarnas värld och den framtida vetenskapsmannens. Det hjälpte inte. Albert Engströms konst höll kvar de utdöende skärkarlarna. Han förstod inte det nya släktet som åkte motorbåt och motorcykel och hade fimp i mun och inte snus och bar keps istället för vegamössa. Men man kommer inte förbi hans roll i skärgården och i det dåvarande klassamhället. Humor försonar med livet som det heter. Humor är också en metod för bortsnackning. Och Albert Engström var humorist. 1897 vid frukostdags på Operakällaren och Du Nord sysslade ett konsortium av konservativa herrar i överklass-Sverige med aktieteckning till en egen skämttidning åt Albert Engström. De ville få en motvikt till Söndags-Nisses socialdemokratiska tendens. Strix skulle hugga åt båda hållen. Senare förklarade Engström att meningen var att göra en konservativ skämttidning, utan att jag skulle märka det. Så
mycket värre om han märkte det. I decennier stod Kolingen
på klasskampens barrikader. De verkliga samhällsproblemen var trångboddhet i osunda hyreskaserner, underbetalning för tung, lång arbetsdag, alkoholism, kriminalitet, dålig folkundervisning, bristande information, straffande gudsord i kyrkorna. Till och med i detta borgerliga samhälle hade det varit tekniskt möjligt att satsa på en förnuftig planering för alla. Idéerna fanns. Behoven var pressande. Istället satsades på Albert Engström. När Albert Engström vid sekelskiftet flyttade ut till Grisslehamn så gav han strax genialiska uttryck för upplevelser av skärgårdsnaturen, när han var ensam, seglande i sin kutter, paddlande i kajak, strövande på spårsnön. Det sprakar om hans språk, den tecknade linjen och tuschytorna tränger rakt in i sinnenas lust, det är inte svårt att känna stark sympati för en så frisk och mottaglig naturmänniska och artist. Men vad är det han ägnar sig åt i sitt yrke? Vilkas ärenden går han? Jo, han väljer ut några stående figurer och låter nationen skratta ut dem. De som hånas hör hemma i nykterhetsrörelsen, i väckelserörelsen, i folkbildningsrörelsen och i kvinnorörelsen. De stora folkrörelserna som kämpade för framtida demokrati! Vilka var det som intelligensaristokraten Albert Engström valde som sina hjältar i skärgården? Spritsmugglarna. Dom såg han som fribytare med äventyret susande i racerbåtarnas propellervatten. Sanningen om spritsmugglarna är att de för lång tid framåt dekade ner stora delar av skärgården. I den mån de inte slutade som vanliga fyllpåsar så levde de som nyrika brackor i en omgivning som för övrigt, på 30-talet, upplevde krisproblem. Än i dag är det känsligt att fråga vissa personer varifrån de fick pengar till ombyggnad och modernisering.
Hundra år framåt i skärgården -69 |
|