|
|
|
Tablå i Sundborn
PÅ VÄSTFRONTEN bläddrade soldaterna i Carl Larssons Haus in der Sone. Boken visade dem hur livet borde vara. I svensk bostadsdebatt ända sen jugendtiden har akvarellerna från Sundborn aldrig varit långt borta. De används än som idealbilder för det livsriktiga hemmet som är miljön kring familjens enhet. Visserligen fungerar denna familjens enhet på andra sätt nu än vid sekelskiftet. Men ljusa och lagom utrymmen som är direktbyggda för de boendes egna vanor och deras behov av gemensamhet, det är så klart alltjämt ett önskvärt bostadsprogram. Och på Carl Larssons bilder genomförs detta med generös naturlighet.
I SUNDBORN finns så många vrår att sitta för sig själv och arbeta ostörd. Och där finns gott om plats att ha trevligt tillsammans. Ett blårandigt förmak med soligt blomsterfönster ut mot vattenblänk. En ombonad matsal med lampskimmer över frukt och glas. Ett bokrum att krypa in i som i en kajuta och med hela världens konst och vetenskap inom armslängd från skinnfåtöljen. Barnlämpliga barnrum. Och stort badrum med fönster.
UNDER EN inkallelse i trakten av Falun, med tvång och olust i en supig och disharmonisk omgivning, kom jag att tänka på de tyska soldaterna i första världskriget. Vad kunde Sundborn ha för inverkan på välståndssamhällets soldatesk, det vore lätt att röna ut genom en gruppresa till ort och ställe. Det borde inte vara svårt att arrangera ett så fosterländskt avbrott i en för alla ineffektiv tillvaro. Alla som ville in till butiken med den lilla vänliga gröna skylten i Falun kunde ju utan vidare ordna långpermis om de lovade att också köpa brännvin till befäl och manskap. Men mitt första och enda rent militära initiativ visade sig omöjligt att ordna. Repförbandet upplöstes utan att hava blivit utsatt för Carl Larssons vänliga strålar. Och först denna dag med blåsvarta åskmoln kom jag till Sundborn.
DALKLOCKOR och penninggräs darrade vid vägkanten. Elverkets fördämning hindrade med möda vattenmassorna för att dränka konstnärsidyllen på den sumpiga udden i Sundbornsån. Allt finns ju här som syns på bilderna. Det är bara så att i verkligheten sitter alla motiven i knä på varann. Och överallt på dörrar och väggar har penslarna arbetat i en fasans skräck för tomrummet. Miljön siras med tänkespråk på sirapssvenska och tyska. Det är en trång boning. Och för en stor familj kan man misstänka att den fungerade med hjälp av gudstro, fadersauktoritet och skamvrår och en mycket mild husfru. I gammelrummet och annanstans syns också konstnärsfursten som omgav sig med konstsamlandets representationsföremål, en broder till Zorn. Det största rummet är den sista ateljén, där Carl Larsson arbetade med Midvinterblots dubbeltydiga symbolik. I detta rummet finns bondetågsstämningen kvar.
OVANFÖR ett högaltare, med Christian Erikssons granitbyst av Carl Larsson istället för den korsfäste, hänger skissen till Norra Latinfresken med de gevärsbeväpnade skolgossarnas korum på Ladugårdsgärde. Och här finns studier efter manlig modell till konungen som offrar sig i Midvinterblot. Det är ganska obehagligt men nyttigt. Man minns att det var den komplicerade författaren till boken Jag som målade solskenstavlorna. Det som visningen av Sundborn ger cirka 20 000 besökare om året är en lektion om idealen som lära och verklighet. Sundborn, själva fastigheten, är bara ett arbetsmaterial. Carl Larssons Ett hem och På solsidan är så förebildliga att det vore högst märkvärdigt om han skulle ha lyckats med att skapa denna miljö annat än i akvarell. När knappt vi med socialpolitisk vetenskap lyckas riktigt. -65
|
|