Zorn-gården i Mora

Konstnärshem

De dödas boningar

 

DALARNA öppnar en ny turistsäsong. Där finns litteraturhistoriska diktarhem som visas för allmänheten. Men läser man verkligen Karlfeldt med större intresse sen man åkt och tittat på hans arbetsbord i Sjugare?

Diktarnas och konstnärernas hem i Dalarna kan lära oss något mer. De timrades i lantsvärmeri och bakåtvänd nationalromantik vid sekelskiftet – samtidigt som Sverige började omdanas till ett industrialiserat och urbaniserat samhälle! Kultureliten flyttade ut på landet.

Hundratusentals lantbor drog in i städerna, ovana och osäkra i stadslivet. Stadsbyggandet blev därefter, så som vi i dag tydligt kan se. De generationer, som efter sekelskiftet skulle ha format ett medvetet, modernt storstadsliv, tutades i stället fulla med slagkraftiga lyckoevangelier om Storgården och Sundborn.

Dagens publik i dessa och andra minnesmiljöer i Dalarna är storstadsbor på semester, alltjämt ovana stadsbor som drömmer om villor och radhus och bygger på en i oändlighet uttänjd och gles storstadsregion.

 

AVLIDNA DIKTARES hem är populära. Så till exempel kommer tusentals turister varje sommar till Karlfeldts ställen.

Skaldens byst vaktar staketet till Tolvmansgården i Karlbo där han föddes. Där är nu vandrarhem. Träslottet i Hyttbäcken visas av ägaren. Gården går sen Karl XI:s tid i skaldens mammas släkt. Skaldens änka bor ännu i Sångs i Sjugare. Där skrevs dikterna i Hösthorn. Arbetsrum och trädgård visas varje hel och halv timme. I juni, juli, augusti räknar Sångsgården in tolvtusen besökare.

Under samma tid vandrar fyratusen turister en kilometer upp i Grangärde finnmark till Dan Anderssons diktarstuga i Skattlösberg.

Till Skaffarebo hittar en del. Där bodde böndernas skald Carl Larsson i By. Och Storgården vid Väsman stannar många och tittar på. Men den visas inte.

Tvåtusen personer tittar in i Lagerlöfsgården i Falun, Selmas systerdotter visar. Några tusen leksandsturister kommer till Hugo Alfvénsgården i Tibble. Fru Alfén visar huset medan Jussi Björling sjunger Skogen sover på grammofon. Dalarnas poplista toppas av målarna. Zornmuseet och Zorngården i Mora drar vardera femtiotusen besökare och Zorns gammelgård Skeriol femtontusen. Carl Larssons Sundborn får närmre tjugotusen besök.

 

HEMBESÖKEN i de bortgångna snillenas boningar är alltså ett märkbart inslag i Dalarnas turistindustri. Är det också mätbart?

Vad är denna sightseeing i diktens och konstens miljöer värd? Är det bara så att en bilfamilj behöver ett förmiddagsmål, ett avbrott, en halvtimmes paus – då är saken klar. Sundborn och Sångs är lagom jippon.

Eller tror man att uppehållen på Dalarnas personkultplatser förvandlar bilturen till en bildningsresa? I så fall vore det intressant att undersöka platsernas beskaffenhet och besökarnas attityder.

Är det frågan om nån halvmedveten beröringsmagi? Vad är det i så fall som strömmar ut från Karlfeldts skrivbord eller i trädgården från dikterna i Hösthorn?

 

 

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.

 

 

 

 

– Hur turisten än bär sig åt så finns Jungfru Maria i dikten med samma namn och hon finns ingen annanstans. Allt finns i dikten och den kan läsas var som helst.

Själva byn är vanlig avfolkningsbygd och intressant för sig. Den har ändrats mycket sen Karlfeldts dar. Och nu är det dags även för konsumbutiken att läggas ner.

Och Sundborn. Vad lägger Lilla Hyttnäs i verkligheten till vår gamla känsla för Carl Larssons bilder? På ort och ställe får vi avslöjat att hans soliga mönster för 1910-talets rena och rymliga inredningskonst ritades efter ett hus som är trångt, bökigt och här och där stämplat av en gapig fadersförträfflighet.

 

ZORNS anläggningar i Mora är en turistattraktion i världsklass och styrs därefter. Konstnären utrustade sitt museum med stora fonder och hans hem fick statligt skydd som kulturminnesmärke.

Dalkulturens övriga minnesmiljöer hålls igång av en släktförening, gillen, änkor och andra efterlevande. Dessa arbetar med aktning för sina bortgångna storheter, otrolig vänlighet mot besökare och med hjälp av inträdesavgifterna men utan ekonomiskt stöd från stat och kommun.

Det skulle undersökas om dessa privatmuseer, som med besvär bevaras och visas för allmänheten, behöver allmänna ekonomiska garantier för att behållas och utvecklas. Man borde samtidigt lista ut deras värde och nytta för kulturlivet.

Om det händelsevis är så att stor konstnärlig berömmelse kan göra konstnärernas privatmiljö musealt värdefull då ska denna miljö inte underhållas enbart av släkt- och hembygdsstolthet utan med skydd av allmänna pengar och paragrafer.

Ett exempel. Det finaste som diktats om Dalarna är Jerusalem, ett bondeepos lika stort som hela landskapet. Det skrevs av en värmländska och hon är ju redan monumentaliserad i sitt landskap, på Mårbacka. I hennes villa i Falun, där hon bodde länge och där hon mottog besked om Nobelpriset, bor nu en släkting, tomten är begärlig för ett modernt bostadsområde som planeras och lösöret höll häromåret på att skingras vid en auktion, räddades tills vidare av Lions Club och fru Diana Kreuger.

Det går alltså att räkna ut att den värdefullaste litterära dalamiljön måste vara Lagerlöfsgården i Falun. Man kan också räkna ut att det inte kommer att finnas lokalpatriotism nog eller stadsplanetekniska möjligheter att bevara den som museum.

De kulturhem som än en säsong ska visas för turister i Dalarna är aktuella platser för social eftertanke.

Zorns Mora, Carl Larsons Sundborn, Karl-Erik Forsslunds Storgården, Gustaf Ankarcronas Holen i Tällberg. Selma Lagerlöfs bergsmansgård i Falun, Hugo Alfvéns Tibble, Erik Axel Karlfeldts Sångs och Martin Kochs Lagmansgården i Hedemora är konstnärshem som formats i lust att leva på landet i närhet till bondelivets slocknande traditioner.

De tillhör samma nationalromantik som började på Skansen. Men observera att tiden var industrialismens, folkrörelsernas, den allt större urbaniseringens, arbetarrörelsens. Sekelskiftet. Skansen-idén lät massorna i ett samhälle i total omdaning känna samhörighet med fädrens mark och verk.

Samhället som förvandlades hade behövt sina förklarare, som gjorde alla medvetna om den nya livsföring industrialismen medförde; som gav folkrörelsernas samhällsintresse radikal och rak inriktning; som mätte stadslivets nya dimensioner; och som vände arbetarrörelsen mot internationalism. Det är önsketankar i efterhand. Det moderna livet och demokratin fick inga såna starka uttolkare hos oss. Under de år som exempelvis Stockholm fördubblade sin befolkning satte de populäraste diktarna och konstnärerna in alla krafter på att förhärliga det patriarkaliska livet på bondlandet.

I hundratusental flyttade vid samma tid lantbor in i städerna. De var osäkra, rädda för trafiken, tekniken och trängseln. De var – och är – okunniga om hur städer byggs och fungerar. Landets i särklass slagkraftigaste propagandister predikade gammalt lantliv och inte nyskapande storstadsliv. Konstnärers och diktares hem blev mönster.

Nationalromantikens innehåll är ett hat och ett hot mot staden. Undra på att publiken, de nya stadsborna, gick – och går – med ett ständigt gransus i bollen.

-66