Utsikt från Hotel Knaust i Sundsvall

 

Teckningen här ovan är gjord på balkongen till rum 226 i Hotell Knaust.

I allmänhet när jag kommer till gamla välkända hotell i våra städer så har jag ingen svårighet att inse vad som borde göras med dessa hotell.

De borde rivas.

Och förstås ersättas med nya storhotell i vilka det inte finns nånting som inte svarar mot det moderna resandets enkla men bestämda krav. På avskildhet, bekvämlighet, tjänster och vänlig neutralitet.

Det här gäller först och främst svenska landsortens hotell i internationell klass.

Men de fungerar ju alltjämt till de flesta kräsna gästers fulla belåtenhet, invänds – ja, det gör de. Därför att än finns tillräckligt många människor som reser av bara farten.

Ifråga om dessa gamla välkända hotell har ordet räntabilitet fått samma betydelse som begreppet kulturhistorisk atmosfär.

För ett sånt hotell har kulturhistorisk atmosfär en kommersiell betydelse. Hotellet får därigenom en särpräglad gestalt, lätt för gästerna att minnas och lätt att söka sig till. Hotellet har traditioner att bevaka ifråga om tjänstvillighet och bekvämlighet, snygghet och festlighet.

Den kulturkommersiella atmosfären betyder så mycket att ägaren inte törs riva hotellet och bygga ett nytt.

I stället för att riva gamla välkända hotell moderniseras de.

Den som har minsta blick för arkitektur ser därför lätt var skarvarna går mellan olika ägares pietetskänsla de senaste sjuttiofem åren.

Det välkända hotellet har jättelika enkelrum med möblemang hämtat från epokernas varuhus.

Till tak är det tre och en halv meter. Gipsgesims. Draperier, veckad gardin. De samlar damm. Klädhängare i ett hörn. Rinnande kallt och varmt vatten i ett annat.

Framför fönstret ett gammaldags skrivbord. Den som vill titta ut genom fönstret får först flytta telefon och bordslampa. Annars trasslar han in sig i sladdarna.

Priset för detta rum är att gästen, när han lämnar det, överallt i hotellet kan njuta av den trivsammaste kulturhistoriska atmosfär och finess.

Dessutom åtnjuter han en god service till vilken hör snabbtvätt och frisering.

Denna kulturkommersiella atmosfär betyder så mycket att i en del städer med gamla välkända hotell törs inga andra bygga storhotell. Därför borde flera gamla välkända hotell rivas.

I de största städerna kan resenären förstås välja sin hotellstandard.

Och i några svenska städer är de dominerande hotellen helt i takt med tidens och resandets krav. I exempelvis Värnamo, Tranås och Östersund.

I takt med – ja, det är ett löjligt uttryck. Jag menar det som är bättre än kulturhistoria, nämligen enkelrum med toalett, bad, kapprum, bädd, bord och hyllor i standardinredning, radio, eventuellt TV, persienner och vädringslucka, linoleummatta och en fräsch fåtölj. Allt på minsta möjliga utrymme för att kallas rymligt.

Men i Sundsvall är det Hotell Knaust.

Där finns en rad moderna lyxrum som man måste vara konservativt förmögen eller tvingad till representation för att uppskatta.

Och så finns moderniserade rum av gedigen träpatronklass. Tre och en halv meter i tak. Gipsgesims.

Men när jag kommer till Knaust så vet jag plötsligt inte.

Det vill säga jag vet att det finns inga artonhundratalshus i vårt land så intressanta och imposanta som Knaust.

Det beror inte på att jag faller i trappan för det kulturhistoriska.

Det beror inte på den berömda trappan som i marmor och med kruserliga smiden och vridna pelare bygger på en festlig variant av leken ett upp och två i minne. Det beror knappast heller på en litterär fascination genom Ludvig Nordströms Landsortsbohème, Olof Högberg, Åbergsson, Karl Johan Rådströms Vänskapsgatan, Lars Ahlins romaner etc.

Utan det intressanta med Knaust är att hotellet ingår i dramat Sundsvall.

Var och en av oss menar vi lever i en demokrati med rika utvecklingsmöjligheter.

Vi talar då om utvecklingen i ett samhälle där den tydligaste staden är Sundsvall med tillhörande distrikt.

Här brann större delen av gammal tradition bort 1888. Det nya samhället grundades på ett modernt kapital. Storföretagarna kom tvärt in i en effektiv dialog med den växande socialdemokratin. Arbetarna kom från bygder med medeltida fördomar. Sundsvall formade dem snabbt till organisationssvenskar.

Distriktets bebyggelse visar alla former av planerad och vild utveckling. Bostädernas spridning. Stenstadens cityförvandling.

Har det under demokratins marsch funnits vägar öppna mot något annat än en nyborgerlighet på halvsocialistisk grund?

Också en sån fråga kan få svar i Storsundsvalls historia där allt går rakt på sak.

För att studera det moderna samhällets växande i dess rena form från 1890 reser jag till Sundsvall så ofta jag kan.

Nån gång skall det väl gå att skriva en artikel om det. Inte än. Det återstår många resor.

Och jag har inte en tanke på att göra bort mig hos portieren på Knaust. Man får inte vara dum om man vill studera.

Knaust är en betydelsefull del av studiematerialet.

 

-69