|
|
|
En stad inomhus
ARKITEKTUREN på en världsutställning är till för att synas. Miljön poppas opp. Byggnadernas form anger tonen och lägger ut texten så att människorna direkt anar idén med det hela. Det blir en brokig bråte som på Expo 70 i Osaka. Men allt är inte så tillfälligt som det ser ut. I fantasins lekstugor prövas infall och metoder för framtida bruk.
Nya idéer, ny teknik EFTER DEN FÖRSTA världsutställningen i London 1851 stod Kristallpalatset kvar. Joseph Paxtons kolossalkonstruktion av järn och glas var den första triumfen för en ny byggteknik. Eiffeltornet, världsutställningen i Paris 1889, nu gick det att bygga trehundra meter höga hus och att ordna vertikala transporter i dessa. Våra bostäder och arbetsplatser nyformades byggnadstekniskt, estetiskt och socialt efter modeller på utställningar i Köln 1914, Stuttgart 1927 och Stockholm 1930. Det stora numret i Montreal 1967 var arkitekten Moshe Safdies stadskonstruktion Habitat. Varje bostad är en låda, en masstillverkad byggbit som passas in var som helst i en anhopning av likadana lådor. Helheten blir en rikt varierad bebyggelse. Idén påminner om den engelska Archigram-gruppens pappersutopi Plug-in city som bygger på rörelse och flyttbarhet och där lyftkranar och kommunikationsleder är de mest synliga delarna. Men Habitat utfördes i armerad betong till höga kostnader och gav därför bara en aning om framtida lättrörlig stadsbyggnadsteknik. Vilket bidrag ger Expo 70 i Osaka till en ny miljö?
Byggnad av luft PR-PERSONER i Fujigruppen, en av de fyra industri- och finansgrupper som styr hela Japan, jämför Fujis paviljong med Kristallpalatset och Eiffeltornet. Den är som på sin tid dessa byggnadsverk en byggnadsteknisk nyskapelse. Ja, men Fujipaviljongen liknar också Habitat i att den bara ger en aning om en ny tekniks framtid. Byggnaden är uppförd av luft och en syntetisk fiber, vinylon. Den består av sexton balkar eller rör fyllda med sammanpressad luft som fogats samman i en välvning värdig som en katedral. Stål, betong, trä har inte använts (utom i betonggrunden), bara luft och väv. Arkitekten heter Yutaka Murata. Hans luftfyllda spantkonstruktion sägs motstå jordskalv, explosion och vindstyrkor upp till tyfon.
Järva under tak Paviljongens ovala väldighet av plast är målad i lysande gult och orange. Byggnaden är enligt Fujiherrarna en varm, kvinnlig form i expolandskapet. Ett sköte och därmed blir byggnaden lustbetonad även för folk som har en gammal uppfattning om skön arkitektur, gissar jag. Fujis bygge har något av samma glada sensualism som Hon i Moderna museet.
PAVILJONGENS uppgift är att samla och ge skydd åt en stor publik. Klimatskydd i form av monumentala tält eller sfärer uppbyggda av små standardiserade byggbitar förekom även i Montreal 1967. Vi är på väg mot inomhusstädernas framtid. Teknikerna i Stockholms stadsbyggnadskontor som nu håller på och grunnar över Järvas city, som ska kallas Hansta och bli något i hästväg stort och fint och annorlunda, drömmer om att lägga hela detta city under en kupa. De vill operera bort nio månaders nordiskt väder. Under taket ska året om råda ett sommaraktigt inomhusklimat. Man ska röra sig där befriad från överrock och långkalsonger. Kostnaderna för ett sådant klimatskydd beräknas i dag till 1.000 kr/kvm.
VINYLKATEDRALEN på Expo 70 i Osaka visar att det går att bygga högresta samlingslokaler av luftfyllda plastbalkar. Kostnaderna är det bäst att inte säga något om. Marknadsförarna i den halvt samhällsfrånvända byggnadsindustrin kan säkert pumpa upp priset även på luft.
På inomhustorget Den byggnadstekniska nyskapelsen i Fujipaviljongen förs inte vidare socialt i nya fria former för människors samling och umgänge. Tvärtom. Som jag i en tidigare artikel antydde används också Fujipaviljongen till tvångsmatning av en masspublik för film, låt vara världens största filmduk på vilken världens största projektor visar en söndagsskoleberättelse som inspelats med världens största filmkameror enligt det kanadensiska Imax-systemet. Detta är säkerligen också revolutionerande, men det behövs förstås fotografiska idéer i samma storleksordning som tekniken. Den som på Expo 70 vill uppleva massors fria rörelse bland attraktionerna på ett väldigt inomhustorg bör istället vända sig till Sovjets paviljong. Den är världsutställningens väldigaste bygge. Den dominerar hela Expo 70 sedd från flygplan i kvällsmörkret. Den är byggd på vanligt gammaldags sätt och dessutom i Sputniksmonumentets svindlande bågform, ett vanligt diktaturtrick. I det 110 meter höga rummet rör sig publiken på många plan. Alla ser alla men var och en kan skärma av åt sig en filmvisning, en konsert eller en utställning. Mitt i vimlet kan man ostörd ägna sig åt ett manuskript av Gogols hand.
TVÅ BILDER syns från alla håll. Isaak Brodskys målning av Lenin i Smolny, han sitter med anteckningsboken i en fåtölj med vitt skyddsöverdrag, ett underbart porträtt av årets sekeljubilar, och så ett jättefotografi av den leende Gagarin med den vita fredsduvan. Det är också tvångsmatning av en masspublik. Men i Fujipaviljongen ställs besökarna på en glidbana vars hastighet avpassats efter filmens längd och när de sett alltihop tippas de ut ur det arkitektoniska skötets andra ända.
-70 |
|