Utflykten till

Egypten

 

KUNG KEOPS har fått elektriskt ljus i båda sina kamrar. Ändå är det inte alltid lätt att se sig för vid bestigningen av hans pyramid inifrån. Man måsta klättra dubbelviken i ett par låga gångar.

Med böjt huvud raskar jag uppför det sluttande planet jagad av ett cellkomplex som ligger väl inbäddat i två och en halv miljon kubikmeter kalksten. Så säger det tjong och så är det stopp. Jag har kört huvut i de mjuka delarna av en kvinnlig turist som är på nerväg, baklänges. En ursäkt mumlad på tre språk får svar på ett fjärde, arabiska helt enkelt. Det är det minst överraskande i detta löjliga möte. Varannan turist i Egypten talar nämligen nu för tiden landets eget språk.

 

EGYPTENS gäster kommer i allmänhet från öster. Nasser har utan tvivel lyckats i sina försök att ena arabvärlden kring en sak – att pyramider är sevärda.

Den som besöker Egypten för att titta på faraonernas byggen imponeras i förbifarten av de siffror rörande Assuanprojektet som alla kan utantill. Nassers pyramid, säger man. Men det är stor skillnad på kalksten från Gizeh och krita från Sovjet.

Den stora pyramiden har i varje fall inte spelat ut sin roll. Den har nationaliserats som allting här och ingår i den tunga turistindustrin som kämpar för Nassers och det nya Egyptens goodwill. Med samma mål för ögonen stirrar Sfinxen ut i Libyska öknen, alltjämt tillräckligt gåtfull för att göra skäl för titeln vår tids Garbo.

 

Camping i öknen

DET ÄR numera möjligt att campa på den plats, där Napoleon slogs med mamluckerna, och här byggs ett spelkasino i sanden. Men för övrigt går turisttrafiken i samma spår som lades ut av Thomas Cook & Son och som är väl inkörda av flera generationer av forna tiders imperialister. Det är alltså inrättat så att utflykten till Egypten blir mest sensationell för den som har ställt sin klocka på något av årtusendena före vår tideräknings början och som dessutom har smak för det arabiska köket. Man har då goda dagar vid Egyptens köttgrytor och kan överallt räkna med att spisa delikatare än exempelvis på Stadshotellet i Norrtälje.

Men räkna inte med att vara samma människa, när ni vänder tillbaka. Efter en färd med häst och vagn över Memphis gravfält i öknen mellan Gizeh och Sakkara och efter strövtåg i Luxor och Konungarnas dal är inte allting som förut. Man träffas av ett likgiltigt ögonkast från en fyratusena årig död – och mitt i svindeln vet man att denna oerhörda upplevelse finns dokumenterad som en av de nöttaste banaliteterna i varje resebeskrivning om Egypten. En mera direkt påminnelse kan inte givas om vår dödlighet. Från Keopspyramidens inre har jag inget annat att berätta än att den arabiska damen och jag så småningom lyckades passera varann på den trånga hönsastegen, en uppvisning i smidigt umgänge mellan öst och väst. Om den tomma gravkammaren kan jag däremot inte säga nånting alls och den är ändå med det märkvärdigaste jag sett.

Den är det fulländade tomrummet.

 

Vad är pyramiden?

DEN STORA pyramiden är sig själv och inget annat.

Nästan alla dar tar jag bussen till Gizeh. Med en bottenfrysning av ansiktet avslog jag från början alla storslagna anbud ända ner till det billigaste; att för fem piaster fotografera mej själv på en kamel. Rätt snart inses att nordisk stelhet inte är rätt vapen mot hundra snälla människor som vill hjälpa en att klättra på pyramiden. Man tinar upp och får många leenden tillbaka, helst en fredag, när folklivet kryllar på låg och hjärtlig nivå. Alla är glada.

Men den stora pyramiden är bara sig själv.

Det är ett ganska hisnande ögonblick, när man upptäcker att pyramidens kolossala stenmassa egentligen inte har något samband med folklivet omkring. Inte med kärleksparen som klängt upp halvvägs, de gamla som sitter på de nedre avsatserna med smörgåspaket i knät, barnen som sparkar boll nedanför, dragomanerna som överfaller turisterna och turisterna som stegar med smalfilmskameror och guideböcker.

Pyramiden ligger utanför tiden, omätlig och obeskrivlig. Ingen tycks ha sagt något om den, som är värt att komma ihåg, när man väl står nedanför den.

Det finns den sociala aspekten, att det var synd om de hundratusen egyptier som i tjugo år slet med bygget. Medkänsla av det slaget når ungefär så långt som djurskyddssynpunkter på de spanska tjurfäktningarna. Herodotos berättar om egyptiernas hämnd på Keops. De brukade kalla pyramiderna för Philitis pyramider efter en herde som vallade boskap i dessa nejder. Det är den första av tusentals turistkvickheter och den enda som inte faller platt inför den stora pyramiden.

Keopspyramiden är sig själv. Keops? han lyftes ut på ett tidigt stadium, säkerligen av bärare som hade en fin känsla för det pyramidala. En som i alla fall inte var blyg var Farouk. Alldeles nedanför den stora pyramiden inredde han en hisklig paviljong, dit han drog ut med en käresta, när det var månsken i öknen. Vid såna tillfällen avstängdes öken, pyramider och sfinx för allmänheten. Det kostar i dag mera att få se denna paviljong än de övriga sevärdheterna i Gizeh, och därvid tar den förenade arabrepublikens guider ut kungens utsvävningar till sista droppen: Kan ni tänka er så han bar sig åt! Och den skulle vara statsledare!!

Arabrepublikanerna kan slå sig för sina bröst i den paviljongen. Men när de lyfter ögonlocken, skådar de vad som kan uträttas med en kollektiv vilja, ledd av en kraft som i sin hand samlat rikets alla resurser – ett av världens underverk – och suckande går de då att mura ett varv till på Nassers pyramid.

Den guldlysande pyramiden som skymmer solen ger egyptierna en påminnelse om att underverkens tid nu är förbi.

 

Evigheten i praktiken

MEN även den som bara är resande hisnar inför detta berg byggt av människohänder. Det finns för all del mycket att stödja sig på för den som vill inbilla sig ett fotfäste: astronomiska pyramidspekulationer av Herschel, Taylor, Smyth och andra; fantastiska spådomar av talmystiker som läst i pyramidens sidor och vinklar som i en stenbibel – eller ett skarpsinnigt arbete som Ludwig Borchardts ‘Gegen die Zahlmystik an der grossen Pyramide.’

Matematikers dyrkan av detta grandiosa bygge som en lösning i sten av problemet om cirkelns kvadratur. Det förefaller inte ens väsentligt att försöka ta reda på hur pyramidbyggarna bar sig åt för 4.500 år sen. De ville ge en bild av evigheten och de lyckades. Hit kan man resa för att titta på hur evigheten ser ut i praktiken.

 

Pyramidsprintern

EN DAG kommer Hefnai emot mig. Han är en bekantskap att vara stolt över, han kallas Champion of the Pyramides, är ungefär tretti och försörjer hustru och barn på att leda turister upp på pyramiden. Men hans specialnummer är ett sprinter lopp ända till toppen. Nu vill han att jag ska be honom sätta iväg. Han vill göra det till min ära. Nej tack, jag är motståndare till kroppsövningar i trettiotvå graders värme.

Men Hefnai har redan räckt mig sitt armbandsur, lagt av sin galabia och står beredd på första stenraden i sydöstra hörnet.

Gå.

Sekundvisaren går, han springer. I sicksack över själva kammen. Klockan fick han av en hög ryss som tack för en liknande uppvisning.

Tre minuter – han står uppe på platån och vinkar.

Sen ger han sig lika snabbt ut på den än farligare nedfärden.

Efter sammanlagt sex och en halv minut är han nere. För Tito löpte han på sex blankt. Tito gav honom ett cigarrettetui i silver. Jag tackar med en gåva som anstår min blygsammare ställning och sen går vi till baren nedanför Sfinxen och dricker det goda egyptiska ölet Stella. Dragomaner väsnas, åsnor skriker, kameler grumsar och sköna kvinnor poserar för smalfilmskameror mot guldlysande bakgrund.

Hela tiden ligger den stora pyramiden absolut oberörd av allting. Den har inte förlorat en bit av sin evighet, ens av Hefnais bravad.

-58