Ett leende

i Delfi

 

ENSTAKA resenärer som för hundra år sen pressade sina mulor över Parnassos’ sluttningar menade väl att de fick lön för mödan när de kom upp till Delfi och ur Kastalias källa drack en skål för de klassiska idealen.

Men de stannade inte länge. De var rädda att missa veckans enda ångare från Itea, för om vi får tro reseskildringar, som även då för tiden oundvikligen följde på en visit i antiken, åtminstone när britter reste där, så var det mer än vanligt obekvämt att logera sig i den fattiga byn som klängde på stupet där Apollons helgedom legat. Plötsliga stormar rasade ner från höjderna, och förresten fanns inte mycket att se.

Det senare har ändrat sig som bekant. Numera har Apollon i mer än ett avseende fyttat tillbaks till Delfi, och den vanlige greklandsfararen märker snart att få platser torde vara svårare att lämna sen han väl tagit sig hit upp med bussen från Aten. På tryggt avstånd från ruinernas branter ligger nu ett första klassens hotell av betong, glas och valnötsträ. Varje rum fortsätter ut i en balkong svävande sexhundra meter ovanför Greklands största olivskog, vilken brer ut sig som ett såpgrönt deltaland mot Korintiska viken. Parnassos växer ett stycke strax bakom hotellet, det är inte svårt att klättra upp, men belöningen som räcks från andra sidan krönet är likafullt svindlande.

Bländad störtas blicken ner i de pytiska boningarna som travar utför i avsats på avsats. En och annan pelare har rests av arkeologerna och prövar på nytt besinningen och bromsförmågan i en välplacerad lodlinje, men det blir bara några tänkvärda mänskliga gester i ett alltför storslaget landskap, av mäktiga krafter stjälpt på kant och kupat till en milsvid skål fylld med ljus. Runtom står bergen rygg vid rygg som leende urdjur, avvaktande. Ödmjukt eller förvirrad inför väldigheten riktar jag kikaren mot den närmaste pinjén och finner att det ändå är talltitor och nötväckor som bidrar till trevnaden även på denna orten. Och på orakelplatsens närmaste hylla strax under mig, med Stadions mörka löparbana där Pindaros sjöng, hörs från nakna åskådarplatser en koltrasts smackande varningsrop. Det kan vara fördelaktigt att få korn på dessa anspråkslösa vänner innan man upptäcker det väl så patetiska i Delfis ornitologiska specialitet – örnarna som nu flyter ut över Faidriadernas toppar.

 

MED ÖRNAR på välrenommerade turistplatser förhåller det sig ofta så att de är hökar i själva verket. Men i Delfi är de örnar, kläckta av dem som på sin tid av Zeus släpptes åt två väderstreck för att sen flyga mot varann och mötas precis på halva vägen över Omfalos, världsnaveln. Att begrunda denna natursköna näve hör verkligen till de fridskapande företag som kan rekommenderas i nuvarande världsläge. Man är förvånad över den oerhörda friden på en så namnkunnig plats, förvånad också över att ännu inget TV-bolag satt upp sina manicker på Apollotemplets grund för att fresta sibyllan med en One-Million-Dollar-Question.

Men hon har tigit i sextonhundra år och inte heller i dag hörs annat än åsnors pinglande och sträva skrik nerifrån dalen. Tydligt kan jag också hit upp höra röster på museets förgård. I kikaren känner jag igen en av vaktmästarna, Iwaniz Kapsimali, en hygglig man vars liv sammanfaller med Delfis nyare historia. När han var pojke flyttade de franska arkeologerna på den gamla byn – de byggde upp den på nytt snyggt och prydligt runt klippans hörn – för att med spadarna lättare kunna komma åt templen, teatern och de hellenska staternas och öarnas skattehus, vilka sjunkit ner i jorden eller byggts in i herdarnas hus. Det var på 1890-talet.

Iwaniz har upplevt hela äventyret i grävningen, mätningen, och sållningen som tvingat gräs och örter att släppa betten kring alla dessa marmorblock, han kan deras vinklar utantill, visar hur vackert de har nötts av antikens fester och hur dramatiskt de knäckts i jordbävningarna. Även på den riktigt gamla tiden fanns det folk som Iwaniz här i Dehi. De som inte var orakelpräster eller pytior ägnade sig åt turistservice och ingrep även därigenom på ett fiffigt sätt i medelhavsvärldens händelser. Pilgrimerna som landade i Itea och vandrade upp genom Pleistosdalens olivlund med sina frågor måste ju tas om hand och roas på alla sätt i väntan på att svaret fått den rätta dunkla formuleringen. När svaret var givet for gästerna, fast beslutna att sköta kriget, kvinnan eller bara sin mage på ett annat sätt än de från början hade tänkt. Men det viktiga som hände i Delfi var ju att de under orakeldagarna verkligen hade fått tid att tänka sig för.

 

VARTENDA SKOLBARN vet att det var oraklet i Delfi som vann slaget vid Salamis – vilket “räddade västerlandet från undergång och därmed möjliggjorde det moderna Europa och Amerika” för att låna en lyckad formulering ur den amerikanska tidskriften Holiday –, men frågan är väl om det inte den gången var Temistokles som samtidigt räddade det delfiska oraklets anseende. Riktigt vattentät var hon ju inte i politiken, den kloka gumman, vid Kastalias källa. Och helt oklanderligt fungerade tydligen inte heller amfiktyonerna, men det gör kanske bara den ofta anförda liknelsen mellan dessa delegerade från de hellenska staterna och städerna, som var församlade i Delfi, och vårt FN mera träffande.

Men betydelsen av själva den andhämtning som ett besök i Delfi innebar har aldrig förnekats, och så sent som i juli 1953 inbjöds De Fyra Stora av en amerikansk dam till uppmjukande samtal under Faidriadernas lodräta stup innan förhandlingarna i Genéve. De Fyra kom inte och kanske var det felet med alltihop. Att luften på Parnassos är nyttig för storpolitiken vill man gärna tro, särskilt med tanke på den förkrossade erfarenhet som här överallt ligger utströdd i backarna, i ruiner visserligen, men tillgänglig för begrundan alla tider på dygnet. Läget är dock otillgängligt och vägarna besvärliga för en hastig diplomatisk framfart – så våra flygande politiker är väl dömda att även i framtiden se ut som passagerare av typen påstigande från någon mässa i Tyskland.

Mellan världskrigen sökte Angelos Sikelianos göra Delfi till en utsiktspunkt för världsomfattande samtal. Gudarna var med skalden i så måtto att när han befolkade den romerska teatern på berget med antika dramer så sändes både åskmuller och örnar in över orkestran på de rätta replikerna. Av det storslagna projektet för de moderna staternas samling i Delfi fortlever för tillfälligt bara the Modern Delphic Festivals som varje sommar tillåter en utländsk trupp att framföra gamla greker på teatern. Borta är nu den dynamiske Sikelianos. I Sverige blev han känd mot slutet av sitt liv tack vare Hjalmar Gullbergs och Anders Österlings översättningar och diskussioner kring Nobelpriset. Hans Akritiska sånger under motståndet mot Mussolini och Hitler gav största heder åt honom och det kämpande Grekland. Skaldens villa med hans amerikanska hustrus grav finns kvar i Delfi och lär vara disponibel för något ändamål som kan anses tillräckligt delfiskt.

 

VÄRLDENS eller låt oss säga bara Europas Förenta Stater är ett lämpligt samtalsämne vid strövtågen på den heliga vägen. Men man kan aldrig riktigt lita på att den antika marmorn kallnat till underlag för abstrakta diskussioner. Plötsligt viner det till ... i museet går man sansat omkring och antecknar att till exempel den konsthistoriskt trestjärniga Körsvennen är förbålt lessam i sitt olympiska lugn – men så ställs man oförmedlat inför de mycket mindre berömda thyiaderna och slungas handlöst ner genom årtusendena, påmind av dessa vilda kvinnor, som i lösa kläder dansar runt en akantuspelare, om att Delfi inte bara var den ljuse Apollons helgedom utan att man också där firade den dunkle Dionysos. Uppe på berget virvlade delfiska kvinnor om i parnassiska vinterstormar i en extas som mer än den rusiga pytians klokskap förlorar sig i det okända. Ett hemlighetsfullt, en aning smärtsamt arkaiskt leende är allt vad dessa kvinnor från Delfi lämnat efter sig. Detta oförglömliga leende mejslades också i en skön kariatyd som finns kvar efter fasaden till sifniernas skattehus, men framför detta hettande ansikte har de nitiska franska arkeologerna rekonstruerat hela fasaden i gips, en förödande verkan.

På krönet över Stadion, där dessa anteckningar tänktes vara skrivna, finns också en åsnestig som slingrar sig upp mot Parnassos högplatåer. Det är frestande att fortsätta den upp till de dionysiska festplatserna på ytterligare tusen meters höjd, jagad av ett leende. Men man är inte mer än turist och klättrar ner till lyxhotellet igen, nöjande sig med en extra ouzo före middagen.

 

-57