Ett torg i Venedig

 

ETT PAR VECKOR är jag i Venedig och läser en bok. Om eftermiddagarna går jag ut och dricker något. I början till piazzan.

Där viner tyska och svenska turistrop, duvors vingsmällar och wienervalser från Quadris uteservering, ett gytter av ljud som pressas ihop till en kompakt tystnad. En bris sipprar hitin från lagunen. Arkaderna kastar nätt och jämnt ut lite skugga över solhettan. Tystnaden packas hårt över platsens sneda rektangel.

Markusplatsen har en geometrisk figurs likgiltighet för allting som låter som personer, wienervalser och historia. Att hålla det förgångna vid liv, att göra sig tankar däröver och att dra slutsatser därav är perspektiv som denna plats gärna överlåter åt bildade resenärer och sightseeing guider. Markusplatsens uppgift är att innesluta sin del av rymden över lagunen och att hålla den laddad med en tusenhövdad tystnad.

 

VENEDIG har andra och betydligt mindre platser med ett lika storslaget enkelt innehåll. Campo S Maria Formosa kantas av en halvt dold kanal och är möblerat med hus och en kyrka så att flera hörn och oväntade rum bildas kring torget. Man sitter omsluten av gåtfulla utvägar åt alla håll. Torget med Colleoni-statyn, Scoula e Marco och kyrkan SS Giovanni e Paolo har ingen stor yta och man kan gå dit genom en trång labyrint. Men måtten sprängs av de kolossala byggnaderna och ryttarens kraft, platsen uppfattas som en kaj vid havet. I gengäld kan man vid Accademiabrons fäste hitta en bar under vars soltak det går att få låga kikarblickar in i sjövimlet. Man har gondoler, vattenbussar, vaporetti, taxiracers, coca cola-båtar, kanoter och gummiflottar med johnsonsnurror i närbilder som visar att här på Canal Grande råder självklart en alla farkosters jämlikhet.

Miljön i Venedig (och då menas luften över lagunen, husvolymernas ljus och skuggor och mellanrummen mellan husen, väggars och vattens färger och lukter, växlingen av slingrande gator och torgens böjliga öppenhet, systemet av vattenstråk, broar, gränder och kajer, stadsbildens rörelser och trafikens, händelserika småhörn och svepande tomma vidder) ger mig en tydlig förklaring till begreppet stad.

En invecklad konstruktion, outtömlig på sensuella variationer.

 

EFTER EN TID går jag varje eftermiddag till Campo Morosini och beställer mitt glas i serveringen framför kyrkan S Stefanos gula mur. Automatiskt går jag dit. Det dröjer innan jag försöker göra klart för mig varför jag väljer just denna plats.

Mitt ärende är obetydligt: att vila, svalka och läska mig. Det går ju bra var som helst. Det välbehag jag erfar på denna plats har inte stöd av en kulturhistorisk inlevelse, inte av estetisk lust eller något annat påträngande. Trivseln är en känsla av att ha hamnat i en miljö där allting stämmer, nota bene för mina syften.

Campo Morosini kallas också Campo S Stefano. Det är både en stråkväg och en vilopunkt. Torgets norra sida domineras av kyrkväggen som om eftermiddagen samlar upp allt ljus, en fond åt barn som leker med bollar och jagar varann mellan borden som går ut över torget på ömse sidor. Vid kyrkporten mynnar en livlig butiksgata. Där står en kiosk med tidningar från hela världen. Utmed torgets långsidor ligger hotell och konstgallerier. I mitten längsmed torget går en ström promenerande från Accademiabron till Rialto. En obetydlig springa mellan husen leder de gående mot piazzan. En staty på torget är trafikdelare. Den föreställer Niccolo Tommaseo, frihetspublicist från 1880-talet. Torget avslutas i söder av kyrkan San Vitale och baksidan av Palazzo Cavalli och där i ett prång vickar plötsligt stävjärnet till en gondol, en återvändskanal.

 

ALLTSAMMANS enkelt, ändå oavbrutet växlande, i lugn rytm. Jag upplever något som var och en kan vara med om men som ändå sällan inställer sig i våra miljöer – känslan av att den mest komplicerade uppfinning människan konstruerat, staden, ibland fungerar.

Det är en känsla som är omedveten eller halvt medveten. Kunde den analyseras och göras synlig i allmängiltiga formler vore det lättare att stadsplanera.

Den bok som jag håller på att läsa här i Venedig handlar om arbetet på en funktionsduglig storstad, det vill säga hur människan med betydligt grövre kunskap försöker skapa en rik och god miljö åt sig.

-66