En öken rikt befolkad

 

STADEN är människans högsta uppfinning.

Ni invänder kanske att människan sträckte sig högre den gången hon uppfann Gud. Det lägger jag mig inte i. Det jag beundrar är människan som inte bara uppfann staden utan också fann sig i den. Ni invänder kanske att det inte är beundransvärt utan beklagansvärt. Då är vi överens.

JAG ÄR I PARIS där allt vad stadsmänniskorna under årtusenden har måst finna sig i lagras. Här göms ingenting och ingenting glöms. Det är dagarna före jul. Jag går i de tunga trapporna i Louvren och ser de fula mästerverken i de mörka salarna. Sen stiger jag ut i ljuset.

ETT HÄFTIGT BYTE av rumskänsla. I rymden över Seine och Tuileriträdgården ställer jag mig mitt framför den imitation av en romersk triumfbåge, som dom reste åt Napoleon för att han dödade ryssarna och österrikarna vid Austerlitz 1805, mitt i bågen syns då Concordeplatsens obelisk från Ramses II:s tempel i Luxor som Muhammed Ali gav till Ludvig Filip 1831 till tack för dennes egennyttiga inblandning i Sämre Orientens affärer, och längst bort syns Triumfbågen vid Etoile, som restes för att monumentalt och grandiost bortförklara att den okände soldaten dog en fullkomligt meningslös död.

Men högt över Triumfbågen syns topparna på en klunga blänkande skyskrapor.

DET ÄR la Défense. Världens största kontorscity. Dit är det åtta kilometer. Men på en kvart – métron och byte till expresslinjen vid Etoile – står jag därborta på plattan mellan kontorstornen. Nu ser jag Triumfbågen från andra hållet.

DET OBRUTNA linjeperspektivet Louvren – Etolle – Défense lär vara en kär stadsplanetanke från 1700-talet. Man förstår att Défenseplanerarna tänkte två gånger innan de bestämde att stänga den triumfatoriska sikten åt öster med ett par centrumhus i form av två väldiga konkava speglar. Deras böjformer tycks dock lämna dörren halvöppen ut till Parislandskapet som fortsätter med förorter och Seine-krökar.

Vilken länge och noga överlagd säkerhet i la Défense. Man menar att denna samling av 30-våningstorn hävdar vår tid lika kraftfullt som Louvren sin. Vilka man?

Man ser strax vilken storfamilj som är hemma här. Namnen lyser högst på tornen.

Det är direktör Crédit Lyonnais, dr IBM, ingenjör ESSO, fru Rank Xerox, lilla fröken Fiat och farbror Westinghouse.

Andra hus heter Europe, Aurore, Franklin, Vision 80 och Défense 2000. De har byggts för att underlätta och påskynda affärer med olja, bilar, försäkringar, m m och fastän alla har nära till varann och till bankerna så sköts umgänget per telefon, telex, telegram, datasökning och lokalteve.

DÉFENSE blir arbetscentrum för en miljon parisare. Redan arbetar 25 000 människor här. 6 500 människor bor i denna byggmiljö av rå betong och buller och bång.

PLANEN är enkel och känns igen från Vällingby. Trafik och annan försörjning matas in under en platta, som dessuton jämnar markens sluttning (22 m) till Seinestranden. Expressmétron, järnvägen, bussarna och senare ett luftkuddetåg och den vanliga métrons linje 1 har underjordiska stationer för de 80 procent av défensarna som beräknas pendla kollektivt. Motorvägsslingor kramar området och slungar in 30 000 bilar i parkering under jorden. I underjordiska våningar över stationer och garage finns butikscentrum med butiker i en labyrint ungefär som en tunisisk souk.

PLATTAN är en kilometerlång promenadplats mellan skyskraporna. Ett stadsrum utan gator och bilar men med pilar som skickar fotgängarna i olika riktningar.

Det är nästan inga människor i rörelse här på kontorstid.

Det är som på en kyrkogård där många finns men ingen syns.

EN DIKT mumlar i mitt huvud. Långt om länge kommer jag på att det är en rad ur en dikt till sin far som den svenske målaren Carl Fredrik Hill skrev när han vandrade i Paris för nära hundra år sen:

Så gick jag i en öken rikt befolkad.

 

JAG GÖR FLERA resor till la Défense. En gång tillsammans med en ungdomlig kvinnlig arkitekt. Hon arbetade hos Le Corbusier före världskriget.

På den tiden nonchalerades han. Han fick bygga på pappret och där skapades idéer som långt senare blev matnyttiga för andra. Bland annat detta med att lägga trafik etc under ett tak som reserveras för gående.

DAG EFTER DAG tar jag den ilsnabba expressmétron hit: åtta minuter från Café de la Paix vid Operan. Man reser i en värld av rulltrappor, automater och fotoceller. 40 meter under jorden. Luft, färg och musik sprutas över miljön för att hindra cellskräck från att utbryta. Långa korridorer i skimrande kakel. Ett fult ord ristat på dessa blanka väggar blir verkligen fult.

Som en kommissarie Maigret lodar jag omkring i la Défense och söker ett spår. Ordet défense betyder försvar, lockbete eller förbud.

Här betyder det försvar. Det var här som den republikanska armén tillfälligt hejdade preussarna hösten 1870.

TILL SIST hittar jag vad jag söker – bronsmonumentet Paris försvar som till minne av 1870 restes vid stora landsvägen till Nanterre, nu undanslängt på en lerig plätt strax nedanför trafikmaskinen. Det är inte lätt heller att få reda på skulptörens namn: Louis-Ernest Barrias.

Det är en fasligt högtravande staty. Men den påminner om parisarna i den nya republiken som ville slåss för sin stad. Deras generaler, som i likhet med andra kapitalägare mera fruktade socialisterna inne i Paris än fienden utanför tullarna, lät soldaterna för skenets skull göra några misslyckade utfall som kostade många liv.

FRONTEN löpte då liksom senare i Paris 1940 och i så många städer fram till Santiago 1973 inne i klassamhället.

Nu då, i la Défense?

EN SAK ÄR KLAR. Multibolagen som lägger ner miljarder i sitt Paris-Manhattan klarar sig inte en dag om inte de tiotusentals små pendlarna som arbetar här betalar tid det kostar dem själva.

Miljardärerna bjuder visserligen i expressmétro på åtta minuter från Operan och tröstar de väntande på perrongerna med soft musik så att alla håller sig tysta. Men räkna efter vad det kostar i fritid och krafter att från hela den kringspridda Parisregionen ta sig hit med expressmétron.

SÄG SEN om vi ska beundra eller beklaga alla miljoner stadsmänniskor som finner sig i staden. Sådan den är.

 

-73