|
|
|
Fåglarnas
hav
FÅGELSKÅDARNA blir allt fler. Deras hobby är inne just nu, men den har också en uppgift för miljökontroll och- vård.
EN HÖG oceanisk dag, varm, vindlös. Från en gräsbrant på Vedöen är sikten lång. Detta hav räcker från Arktis till Antarktis. De rödnäbbade silvervingade tärnorna lever i en värld som är hav från pol till pol. Typiskt nog är det alla synliga småbitar av land som den jordbundna människan hakar fast i kikarfältet. Sextio nautiska mil åt öster blänker Svartisen inne i Norge. Åt norr och helt nära fast det är mer än två timmar dit med rutebåten står de 450 meter höga Vaeröy och Mosken och bakom dem skymtar de dubbelt så höga öarna i Lofoten. Alkorna lever största delen av året långt ute på havet, simmande, fiskande. På fågelbergen är de mellan maj och slutet på juli därför att de måste ha hårt underlag för kärlek, ägg och ungar. Havet hör de till. Havssulorna i Lofoten har kanske flyttat ut från de väldiga kolonierna på St Kilda utanför Hebriderna. Det är klippor i samma oceanskärgård.
Fiskegränser HÄR SITTER jag och försöker få in SAS-hotellet i Bodö i kikaren. För människan är hav ett avstånd till land, ett hinder för sjöfarten. Nu diskuteras fiskegränser på tolv eller femtio nautiska mil. För fisken, som vandrar sina långa och delvis okända vägar i haven gäller inga territorialgränser. Dessa är däremot av betydelse för regionalpolitiken på landbacken, för att hålla människorna bosatta och sysselsatta i Norges nordligaste fylken längs ishavet. Nationella gränser i havet behöver världsekonomins stormarknader och flytande fiskeriindustrier inte räkna med i en nära framtid. Det är den framtiden som nu laddar stämningen i Norge inför folkomröstningen den 25 september om medlemskap i EEC.
TRE FJÄRDEDELAR av jordens yta är hav. Havsfåglarna är alltjämt de enda varelser som kan överblicka världshavet. De är fria och kan snabbt rätta sitt näringsfång efter växlingarna i havets tillgång på föda. Ändå är människan inte bara jordens utan havens herre och inte i kraft av överblick och framsyn utan genom krångel, snikenhet och rovdrift. När miljön förgiftas går inte heller fåglarna fria.
FÅGELSKÅDANDET som blir en alltmer populär hobby, får också praktiska uppgifter inom miljövården. Det är många unga fältbiologer från hela Europa som nu kånkar på sina stora ryggsäckar över Nordnorge. Flera av dem studerar särskilt miljöförstöringens skador i fågelkolonierna. De analyserar fåglarnas innehåll av DDT och kvicksilver. En amerikan har i sommar tagit prov ur halsarna på ett par hundra tretåiga måsar. Proverna frystes ner på platsen för senare urdersökning av sjöfågelvirus.
PÅ EN KLIPPA under mig sitter fyra toppskarvar. En håller de spretiga vingarna utspärrade, en svart sjöhäxa som luftar armhålorna. Kråkor och korpar stryker omkring häruppe. De har kalastider och frossar på ägg och ungar. Korpar, råttor och människor är tre hot mot dessa rika fågelberg. Havsörnarna som brukar få skuld för skador har man aldrig sett slå ner på något levande. Örnen fredas här. Korpen hålls efter, mest för att han vid tillfälle slår ner på betande försvarslösa får och hackar hjärnorna ur dem. Den bruna råttan har kommit iland från båtar. Den besvärar lunnefågeln som gräver sig bon i långa gångar i grästorven. Längden på dessa underjordiska gångar har fågeln beräknat efter människors fångstarmar och käppar med järnkrokar. För att slippa råttor borrar lunnefågeln in sig i gräset högre upp på klipporna.
Lunnehunden DÄR JAG SITTER hör jag suckar och knarranden inifrån det saftiga gräset. Det är den sällskapliga och släktkära lunnefågeln som sammanträder. Fågelbergen på Röst är befolkningens privata mark, naturskyddad men med hävd på ägg- och duntäkt. Både sjöfågel och ägg smakar något av sill. En delikatess för många. Men en lunnefågel brukar kokas i två timmar och stekas i en och det luktar då jävligt i köket. Förr var det vanlig mat. Lunnefågeln jagades med hund, en lunnehund med sex tår och inga hörntänder. Han skickades in i gångarna och fick ibland rejäla nyp av lunnefågelns papegojnäbb. Sven Nilsson berättar (Skandinavisk fauna, tredje upplagan, Lund 1858) om denna jakt: På Röst och Wärö skall den sägen ännu vara gängse, som redan förtäljes af Pontoppidan, att då lunnefågeln känner sig fångad af hunden, biter han sig fast i nästa lunnefågel, denna i den följande osv så att då hunden släpar ut en, medföljer ofta en hel rad. Pontoppidan är inte den danske nobelpristagaren utan en biskop och topografisk författare på 1700-talet. Den märkvärdiga lunnehunden hade för en tid sen så när dött ut. I sista stund lyckades man para två, som fanns kvar i olika delar av Norge, och nu lär stammen uppgå till ett hundratal. Två jyckar finns på Röst.
Fågelplågeri I NORDEN där fåglarna häckar förfasar vi oss ofta över sydlänningens råa fågelfängerier med nät, fällor och skadskjutning. I våras avslöjade Lofotposten hur det går till i norska fågelfjäll. Det var skandalen med lomvi-ramarna. Lomvi är sillgrissla på norska. Det är så att sillgrisslan på våren väljer en tångbädd för kärleksdans, kyssar och sång. En lomvi-ram är ett i den situationen infernaliskt fångstredskap. En träram med ett nät som göms under tång. Under parningen fastnar grisslorna med fötterna nätet. De snärjda grisslorna pinades ihjäl, försvarslösa anfölls de av andra fåglar. Andra fångstredskap blir oavsiktligt många fåglars död. Jag läste en notis om att en halv miljon sjöfåglar fastnat i laxlinor utanför Grönland.
DEN VANLIGASTE faran är förstås oljespill, nersmutsning av haven och den allmänna miljöförstöringen. Och därmed får fåglar både till lands och sjöss dåligt sällskap av människan på vägen till världens lättförtjänta undergång. -72
|
|