Narvik

 

ALDRIG HAR SÅ MÅNGA turister från så många länder rest i Nord-Norge som denna sommar. Just nu regnar det och dessutom har midnattssolen gått under horisonten. Det som återstår är alltså resan tillbaka för alla turisterna.

Det gör att polisen och räddningskåren häruppe är lite skraja för vad som kommer att hända på vägarna. Italienare och fransmän är de värsta fartsyndarna. Bilköerna är nerviga och står i timmar framför färjelägena. Hurtigruten måste lämna passagerare kvar på kajen i Stamsund. Hotellen är fullbelagda.

Vi åker tåg tillsammans med ungdomar från hela Europa som tar sig fram på 350 kr-kortet, biljetten till den resa för livet som en tid i Nord-Norge är – oavsett vad resebroschyrerna drar till med.

Kongens gate i Narvik guppar av välpackade ryggsäckar och optimistisk reslust.

Men här möter vi också tåg på tåg av svenska malmvagnar som ut i världen forslar det järn utan vilket inga länder kan föra krig med varandra.

Vi sätter oss på tåget och åker åt motsatt håll. Det norska landskapet är fortfarande rest på dramatisk högkant vid Björnfjell, men efter någon timme passeras Riksgränsen och vi möter de lappländska vidderna. Vid Abisko vandrar ett lämmeltåg av spänstande smörgåssvenskar med den numera vanligaste sportutrustningen: en konsumkasse av plast med oändlighetsmärket utanpå och en extra ylletröja inuti.

Tåget rullar utmed Torne träsk. Lappland verkar platt och långdraget efter de norska fjällscenerierna. Här är stenbumlingar och mygg.

Faktum är dock bara att Lappland inte bryr sig om att öppna sig utan vidare för en tågpassagerare!

-72