|
|
|
Han berömmes men fryser
Linné föddes i maj när göken gol. Han dog i midvintern. De kalla åren förvarnade honom tidigt. I Stenbrohult hade han blomstren till leksystrar. Han såg att kärleken är naturens drivkraft, dvs sexualiteten. Som gymnasist ordnade han örterna i ett system efter deras ståndare och pistiller. Universitetet i Uppsala var liksom det i Lund ett torftigt ställe, men 25-åringen klarade själv sin karriär: till häst. Han utforskade Lappland och han såg till att den strapatsen blev vida mer berömd än Karl XII:s ritt från Bender till Stralsund 18 år tidigare. Så reste Linné till Holland och allt kom honom nu till del. Beröm och häpnad i den lärda världen, Cliffords trädgård i Hartekamp och tryckerier för en ström av vetenskapliga skrifter, i vilka han framträdde som den djärve reformatorn av systematiken i naturens tre riken, plus fantastiska erbjudanden om lärostolar och resor över jordklotet. Det är en vild tanke vad som kunnat hända ifall skolastikern Linné, med sina förutfattade principer om naturen, hade stannat ute i Europa och arbetat mitt inne i den lärdomsmiljö där så småningom den moderna, mer naturliga naturvetenskapen utvecklades. Men kärleken var ju drivkraften och han ville hem för att gifta sig med Sara Lisa, stadsläkarens dotter i Falun. ALLRAMINST ska vi beklaga att han valde Sverige. Ty till allt annat, som han uträttade här, beskrev han den svenska sommaren så att den blev den största upptäckten för oss både i naturen och i vårt språk, det bästa av allt vi äger. Hos Linné var det vetenskapliga skarpsinnet stegrat till en säker fantasi. Linné var 31 år och läkare i Stockholm. Han var 34 år och professor i medicin och botanik i Uppsala och för varje år mera firad som forskare ute i Europa. I kontrast till berömmelsen utomlands kändes klimatet frostigt hemma. Han kände efter på latin: laudatur et alget, han berömmes och fryser. VAD MENADE HAN med det? Därom tvista de lärde. Han berömmes, men fryser. Använda som en nyckel öppnar kanske orden en del av hans väsen. Han arbetade intensivt med segerviss glädje, han tänkte djärvt och skrev klart. Han nådde de högsta resultat. Han fick beröm i rikt mått, men inte ekonomiska och andra resurser nog. Inte mätt med hans forsknings betydelse och hans självkänslas krav. Och det sista vägde tungt. LINNÉ SKRÖT ALDRIG med sig själv på det listiga sätt som brukar kallas falsk blygsamhet. Han sa som det var. Att i flera vetenskaper var han mest och bäst i världen. Och då behövdes det bara ett kritiskt pip för att han skulle gå i däck. Tänkte han då på några ord som botanisten Gronovius skrev vid avskedet från Holland? Gronovius var hans välgörare som bekostade och övervakade tryckningen av Systema Naturae och andra skrifter som grundlade Linnés världsrykte. Motgång besegras genom att lära sig leva med den! skrev denne uppriktige vän. LINNÉ TOG FASTA på minsta motgång och han observerade sig själv hur han kunde bli så ini helvete förbannad att han hotade att bränna sina manuskript och lura världen på vidare forskning, hur han planerade hämnd och aldrig glömde ens en inbillad oförrätt! och mot dessa sina känslor ställde han upp ett särskilt system. Det var Nemesis Divina-läran. Den illa gör han illa far. Men motgång hotade också inifrån. 1744 kommer en student in från skärgården vid Ljusterö med Peloria, en variant av Linaria, som visar att naturen hittar på att ta egna språng utanför Linnés system. 1755 trycks andra upplagan av Flora Suecia. Nu är han världsberömd även i Uppsala. Hans apostlar gör hans namn känt i minsta vrå på jorden. Vad är det då han sätter för en devis på sin flora? Laudatur et alget. En forskare (jägmästare Åke Berg i Sv Linné-sällskapets årsskrift 1964) sätter de bittra orden i samband med Linnés brytning med en annan världsauktoritet inom botaniken, von Haller, orsakad av några ord i första upplagan av Flora Suecia. Men de kalla åren nådde längre än till akademiska tvister. Han som i unga år såg kärlekslusten skapa en harmonisk ordning i naturen hade funnit att då livet gavs oss, gavs ock döden. Det levande sammanhanget av mångfaldens ordning hade också en annan tydning. Allas krig mot alla. Att även de onda krafterna följde en metod kan trots allt ha varit skäl till optimism hos systematikern Linné.
Alla sjukdomars botemedel Döden! Han skriver i mars 1767 ett sorgebrev till bäste vännen Abraham Bäck: Döden är naturens bästa läkemedel; den botar sjukdomar, den avvärjer elände, den borttager smärtor, den försätter oss åter i det lugn, vari vi lågo, förrän vi föddes. Alla olyckliga skulle fått förbliva lyckliga, om döden kommit förr. Ingen är lycklig före sin död. Han hade fått ordning på allting och placerat människan som ett köttätande djur och kusin till aporna. Nu var han adlad von Linné och vandrar över den blåsiga slätten till sina egendomar Hammarby och Sävja. På den gröna rocken dinglar Nordstjärnan. Hans världsåskådning är isande kall. 1774 kom ett slaganfall. Nästa sommar lät han fälla en alm på Hammarby till virke för sin kista. 1776 omtöcknades han så att han glömde sitt namn och bara fick fram enstaviga ord.
Paradiset och storklockan ANDNING, blodomlopp och matsmältning var det enda han hade kvar. Men sista sommaren på Hammarby, när man bar upp honom på bergknallen till hans museum som var byggt av sten för brandsäkerhetens skull och som han omväxlande kallade sin lilla backstuga och sitt paradis, så blev han märkbart glad när han fick bläddra i sina herbarier och böcker. Som om han i tanken återvänt till Stenbrohult. Före julen 1777 gjorde han en liten rymning från Uppsala till Sävja, fördes hem och dog den tionde januari. En dyster kväll gick hans procession genom Svartbäckstull. Hans bönder lyste med lanternor kring vagnen med kistan. Studenterna bar facklor och bloss. I domkyrkan dånade storklockan ensam. Det hade han själv bestämt.
-78
|
|